Latest / Det kommer att bli bra - en Friday Lab Podcast / Välj den lätta och roliga vägen
Transcript
- Peppe Öhman: Hej och hjärtligt välkommen till podden som heter Det kommer att bli bra. här är en Fridaylab podcast och görs av mig, Peppe Öhman och dig, Maja Norrgren. Hej Maja! Marianne (Maja) Norrgrann: Hej Peppe. Det här är en sommarpodd vi ska förvarna lite av. Att internet funkar sådär ibland. Du har en micke idag Peppe, Peppe Öhman: Jag har mycket det här, mitt djur borde vara perfekt. Splittar det mycket och allt. Marianne (Maja) Norrgrann: Okej, underbart. Så vi har steppat upp Summer Games men vi flaggar ändå för att det sommar. Framförallt flaggar jag för att min hjärna är lite långsammare än vanligt. lite semestermode, men vi ser. Peppe Öhman: Mm. Vet du vad? Jag tycker du representerar Fridaylab jättebra för att på sommaren ska man faktiskt sakta ner lite och låta hjärnan ta sin tid. Gå igenom liksom olika... Men inte bara rusa förbi. Igår sa Miley, min nioåriga dotter, att hon vill ha gott om tid och inte bli hettsad på när hon räknar. Vi spelade jazzi och hon var liksom bokförare. Och... Det var bra sagt. är bra att säga det högt för sig själv också. Om man blir en presterande person vill man vara så snabb och duktig som möjligt. Men då kan man säga att man behöver räkna ut det här så att blir rätt. Det tycker jag att vi alla kan ta med oss. Marianne (Maja) Norrgrann: Hej, Amailie. Ska vi vara klok hon är? Hon säger det högt och tänker bara det. Det back off. Jag tänker ta min tid här och räkna. Det är så bra. En gång för länge sen var jag ute och gick med min brorsa och min man. Han kommenterade på våra takt när vi gick. Han läste till idrottslarare. Peppe Öhman: Ja. Marianne (Maja) Norrgrann: Jag läst om stress i kursen sa att ni går som avstressade personer. Det var hans sätt att att nu är jag här på en lång helg. Vi behöver inte gå så snabbt vi kan här. Vi kan faktiskt drosa. Det var länge sen. Jag går ganska långsamt nu för tiden. Peppe Öhman: Hahaha Mm. Nej. Nej. Ja, mycket bra. Eller, jag säger så här Maja, du bestämmer själv vilken tempo du ska ha den dagen. Ibland har du bråttom, då kanske du går snabbare och ibland så känner du att du behöver den långsamma takten i din kropp och går det långsamt. Marianne (Maja) Norrgrann: Det har du rätt i, det gör jag absolut. Bra, innan vi börjar måste vi säga att vi Fridelab tror på att testa nya saker. Att inte bara spekulera och inspirera, utan faktiskt göra någonting med den inspirationen vi får. Därför vill vi alla en chans att prova på hur vi gör det. Därför har vi skapat Fridelab Sessions som är en workshop. Det är mer digitalt, det är på Zoom. Det helt gratis att delta. Vi ordnar de här regelbundet så det är bara att hänga på. Då är det en blandning av att lära sig nya saker, få lite nya tankar och inspiration. Men också möjlighet att stanna upp och reflektera själv kring frågor. Och det viktigaste av allt är att omvandla det här insikten man har fått under den här stunden till någonting konkret som man kan ta med sig in i sin vardag. Det finns sessioner som har fokus på vardag. Och så har vi också specialsessioner för dig som är företagare. Och du är varmt välkommen att signa upp nästa. Och det gör du på färdlab.se. Peppe Öhman: Det är verkligen jätteroligt. Just det som du sa sist, Maja, är alla sessioner slutar med att man har en konkret plan. Det är inte bara att gilla vilka bra tankar jag tänkte utan man bara, ja, så här ska jag börja göra på tisdagar eller vad man nu hittar på. Det är kul. Jag rekommenderar varmt att testa en Friday Lab session. Marianne (Maja) Norrgrann: Mm. Hör du? Peppe. Förlåt. Nu får du prata. Peppe Öhman: sommarförkylningen som den är man ju bekant med. Jag brukar inte ta så jättemycket semester men jag går upp och ner i tempo och gör olika saker när jag är i Santa Monica jämfört med när jag är här i Sverige. När är på semesterleddighet i Sverige, då skriver jag så mycket. Det är så underbart. Det som min kropp vet, att när man kommer hit, sätter sig i vardagsrummet om det regnar framför brasarna, om det inte regnar, omgivning av flugor tyvärr, för det finns mycket kussor här i området. Så då vet den att då ska det skrivas. Den här sommaren tror jag att det som ska rekordiga att skriva. Jag skriver ju så mycket. Jag skriver nästan en hel bok. Jag håller på att skriva en ny USA-bok. Varje morgon sätter ner det. bara, gubbar, vad ska jag skriva om idag? och skriva om hur USAI-känden i Venezuela kidnappar presidenten Nicolás Maduro. Jag skriva om dödskötningarna i Minnesota. Det bara bubblar av skrivglädje av mig och det är en så härlig känsla. Jag njuter så mycket av den. Marianne (Maja) Norrgrann: Peppe, vi har varit vänner i åtta- nio år nu. Jag har följt dina arbetsliv och skrivprocesser. Om du tittar på de böcker du gett ut de senaste åtta åren, hur många procent är skrivna under sommarmålen? Jag försökte jobba med hela året, men det är skrivande av råtext. Hur stor procent tror du är skrivet på sommarmålen? Peppe Öhman: Men. Alltså 60-70 procent av själva massan tror jag kommer till under juli månad på Österlän. Och sen är det skriva om, redigera, hitta på det ena och det andra. ju som sagt mycket jobb kring det, men att så mycket av liksom massan kommer just här. är, man skulle säga att Ulf Lundell hade väl rätt på något sätt ändå. Marianne (Maja) Norrgrann: Så bra. Se fram emot att läsa din nästa bok. Jag har precis läst den förra. Den var otroligt bra. Starta sommarläsning. Hur känns det nu när folk läser din bok? Jag ser ju att det dyker upp bilder och tidningsartiklar och boken där ute. Hur känns det just nu när du är mitt i det? Peppe Öhman: Det känns bra, ska komma ihåg att verken uppskattade. Folk är ju jättegulliga när de hör av sig. Det betyder så mycket för en författare när någon skickar en DM och säger att jag läste din bok och jag gillar den. Det gör mig otroligt glad att folk tar sig tid att höra av sig. gör mig lycklig. Jag har faktiskt tänkt på det. Det något vi ska tala om mer senare i podden. Men en sak som jag tänkte på är hur personligt det blir med en bok. Allt annat jag gör i mitt arbetsliv kan jag tänka att det här är ett jobb. Jag bryr mig om det och investerar i det, men jag kan ändå ha en viss distans. är inte jag. Men böckerna kommer närmare. Jag är mycket känsligare för åsikter kring dem. Inte att jag går hem och gråter om jag fått en dålig recension. Jag är mer sårbar när det handlar om böcker. Marianne (Maja) Norrgrann: Mm, vad tror du att det handlar om? Peppe Öhman: Jag tror inte att beror på att böckerna kommer bara från mig. Skriver jag en artikel för någon annan eller pratar jag med sade, då kan jag prata om en kompetens som kommer från någon annanstans. Men böckerna kommer såklart också från någon kompetens, för jag har läst och övat Men de kommer också från min fantasi, det värde som bara jag kan skapa. Marianne (Maja) Norrgrann: Spännande. Peppe Öhman: Om. Marianne (Maja) Norrgrann: Om man jämför ditt skrivarejobb med mitt jobb- –så det mycket om mig att vara coach och leda grupper. Men eftersom det är deltagare i stor del av processen- –så är det mina klienter som handlar om mig. I en bok, trots att förstås är ju hur... Vem som läser boken påverkar... Peppe Öhman: Mm. Marianne (Maja) Norrgrann: hur de upplever boken så ligger ansvaret ändå på dig på något sätt. Det skiljer sig. Peppe Öhman: Det var bra sagt, för exakt så är det. tänker att man skriver en bok så slutar man äga den boken utan du ägar varje läsare sin egen upplevelse av den. Då har jag liksom, jag kan inte säga att du tolkar den fel eller att du förstår den fel. Alla har rätt i sin egen upplevelse och sina egna åsikter. Men eftersom den kommer, det är jag som har fött den, så kommer den ändå från mig. Ja, jag tänker att man ska hålla på med sådana saker också. Flecka ut sig sådär och visa sitt sårbara lilla sparav i hjärtat som man håller fram här. Marianne (Maja) Norrgrann: Men det är ju där livet är, hur? Utanför det bekvämma. Peppe Öhman: Värt igen. Vad har du tänkt på? Marianne (Maja) Norrgrann: Jag har tänkt på att vi ska prata lite om att göra saker på ett annat sätt. Jag läste en tidningshöga från att jag varit borta. I dagens industriweekend, något av de senaste veckorna-nummern, var det en helsida om en kille som heter William Sundman Saef. Han har dykt upp i mitt Instagram-flöde under hela våren. Jag visste exakt vem den här personen var. Han har blivit känd på Instagram- att han spelar Bellman i Stockholms tunnelbana. Det är nån kompis som filmar honom. Ibland är det uppskattat och folk sitter i gungar. Ibland blir han utkastad av vakter. Det finns olika varianter. Jag visste inget om honom. På ett halvt år har han gått från att 800 följare på Instagram- över 100 000. Han ska vara förbannad att ha Håkan Hellström på både Globen och Skandinavien. Peppe Öhman: Oj. What? Marianne (Maja) Norrgrann: Det är så spännande. Man kan veta vilken väg som leder till ett mål. Nu vet jag inte om William nånsin har haft ett mål stå på Globens scen. Kanske inte. Men det går inte att planera. Det går inte tänka att om jag gör så här kommer jag nå hit. Han har testat att göra nåt annat och så har det gett ett resultat. Då öppnar sig helt nya möjligheter. Han hade i tio års tid spelat och belmallåta, gått omkring en gamla stan på kvällar- och spelat för att pengar. Så själva aktiviteten inte har ändrats. Det enda som hade ändrats är att han en dag hade varit med sin mamma- där hade varit regn och tråkigt väder. Han hade satt sig och spelat på tunnelbanan och mamman hade filmat ett klipp. Det klippet hade tagit fart. Han har bara bytt kontext kring sin aktivitet. Peppe Öhman: Alltså när du säger det där tänker jag på att det är. Nu är jag inte läst artikel men men det man först ser tänker man Gud vilken bra idé. Han har bara satt sig på tunnelbanan och börjat spela belmanlåtar men i praktiken har hållit på tio år och blir duktig på att spela belmanlåtar och stå framför publik och liksom kanske interagera med publiken och sedan kom han på att sätta sig på tunnelbanan och tänka att ofta när vi ser folk som är jätte framgångsrik och tänker vi bara Gud de bara satt hemma i vardagsrummet hittar på en idé och så blev så bara exploderade vilken tur de hade. han är verkligen grinda för att kunna sin sak och sedan gjort en liten vändning eller fått en idé och eller en slump till och med och så lät det något jättestort. Marianne (Maja) Norrgrann: Precis. så har han tagit den informationen han har fått av det stod i den här artikeln att han på tidigare klipp då kanske hade fått 2 000 views eller någonting men det här första klippet på tunnelbanan sågs av 100 000. Och då också var så här att här finns någonting och sen bara fortsatt göra. han har ju inte fått 100 000 följare över en natt utan han har bara fått information om att det här är någonting folk ser stannat till vid. Om jag fortsätter göra här vad händer då? Det tycker jag spännande. Peppe Öhman: Ja. Marianne (Maja) Norrgrann: Det fick mig att tänka på en annan artikel som jag också läste här. Det är nog ett bra tag sen. Kanske vid årsskiftet. Det är en restaurang i Gammalstan som jag faktiskt besökte här någon gång under förra året. En ganska vanlig restaurang. Inget är speciellt. Den kvällen jag var där så var vi nästan de enda gästerna. Så tänkte jag att det här går inte jättestarkt. Jag visste ingenting om det. Men så dök det upp... Den här artikeln i Dagens Industri kände igen bilderna och kocken. Vad som hade hänt var att kocken Krögarhamn, hon kallas för köttzara på sociala medier, hade... Restaurangen höll på att gå i konkurs. De skulle lägga ner. Peppe Öhman: Jag har kuat. Marianne (Maja) Norrgrann: Men de gjorde ett sista försök att få igång verksamheten, eller vända verksamheten. Då har testat ett koncept som redan finns på flera olika platser. är att man serverar bara en rätt. Och i det här fallet känner jag här konceptet jätteväl till. Jag har inte lyckats få bord där ännu. När vi levde double income, no kids-livet, jag och min man i Genev så åt vi väldigt mycket ute och vi bodde bredvid en restaurang som heter Réllé de Antricot som hade en fantastisk fransk pistreukänsla. Det finns bara en sak på menyn, man får en grön sallad med valdötter, sen får man beställa sin biff och då enda man behöver beställa är vilken stekningsgrad, så det är två gånger saignant och så kommer det med pommes och en sjukt god sås och that's it. Otroligt effektivt, man kunde inte boka bord. Alltid otroligt gott. Vi åt det här jätteprofitt. Vi satt ofta ekonomer och räknade på att det inte finnas nån restaurang som är så lönsam att driva en av de här stilen. Det kostade ändå en slanta att äta, kanske 45 franc. Men du har väldigt få råvaror, så har inget svinn. Om du har grönsallad biff... och såsingredienser. Det är ju noll svinn på det. Det var ju alltid kö utanför, i och att man inte kunde boka bord. Så det här konceptet känner jag till och det exakt det hon har gjort nu. Döpte om restaurangen. På en vecka så ställde de om köket med bleda om restaurangen, bytte namn till TÖFF och anlitade någon hjälp, någon sociala mediehjälp och lyck. Peppe Öhman: Nej Smart Marianne (Maja) Norrgrann: jag få fart på det här och nu är det så hypat att det går inte att få bord. Jag försökte då efter att läste artikel och sa att vi måste gå och testa. Men då fick man ju vänta några månader för att få bord på en tisdag klockan fem. Så det har verkligen tagit en vändning. Och har en påminnelse om att det vägen man behöver ta är ibland den enklare vägen. Peppe Öhman: Oj! Marianne (Maja) Norrgrann: Det den mer komplicerade eller komplexa. Hur gör vi det så enkelt som möjligt? Så tydligt som möjligt. Och sen testa det. Peppe Öhman: Ja, gud, jag... Alltså, när du beskriver det här kan jag tänka mig att det är exakt vad stockholmare älskar. Eller, i och sig, vem som helst, alltså... Tänker jag bara köra koncept, verkar otroligt coolt. Men också det där att inte behöva välja. Gud, vad skönt! Att sätta sig någonstans och inte ha 50 olika valmöjligheter. Eller ens 10 olika valmöjligheter. Så skönt att... Du vet, om man går och äter på restaurang och sitter med ett gäng vänner och man är så glad på att se varandra, att man bara vill prata med varandra och så kommer servitören framåt och så där. Vad ska ni ha? Man bara, ja vänta, vänta, vänta, vänta! och så man att äta något också. Ja, man bara Gud det ska vara gott, men jag också bara prata här vad ska jag välja? Och sen när går på restaurang så det ju en investering som man vill heller inte bara ta av vad som helst. Tänk vad skönt att sätta sig på en restaurang och bara vajata biffen. Marianne (Maja) Norrgrann: Det känns som om vi har suttit i exakt sådant situation inte så jättelänge sedan. Och sen är det förstås att man kan inte gå med det gänget där någon inte äter kött till exempel. Det är ju inte en restaurang för alla. Nej, men du och jag skulle ju inte gå på tuff. Jag tror ändå att alla restauranger ska vara så, men jag tycker det är inspirerande att bara testa. Det var ju redan en köttrestaurang. Det här gick från att vara en köttrestaurang till en annan köttrestaurang. Inspirerande att bara göra en sån... Peppe Öhman: Så. Ja, för då hade de säkert det klientel som känner till dem. De förlorar dem ju inte, utan tvärtom så bygger de på det utan ökar ju bara sitt klientel. Fan vad smart. Men alltså hur kan man alltså? Kan du komma på någonting i ditt eget liv där du ska göra samma sak? Marianne (Maja) Norrgrann: hela vändning. Peppe Öhman: Alltså, menar, du har förändrat någonting, gjort en pivot som vi ser i Kalifornien. Marianne (Maja) Norrgrann: Alltså inte... Jag har på mycket mindre skall, det är ju mer det första om vi tänker det här. Bällman, tror Det är ju inte ett strategiskt val, utan det har ju mer handlat om att testa någonting, få resultat och ändra riktning. Medan jag tror att det här restauranget har ju varit ett business-trategiskt val. Att nu behöver vi testa någonting nytt. Vi testar det här konceptet och se vad det har för utfall. Annars går vi under. Så jag har inte... Peppe Öhman: Mm. Annars går vi undar. Marianne (Maja) Norrgrann: Okej, ett strategiskt val. När jag gick i gymnasiet så läste jag samhällsorientering och sen skulle man välja inriktning år två. Och då hade vi en ekonomilärare som var helt annorlunda än alla andra lärare på gymnasiet. Han var klädd i kostym och skjorta, medan många andra lärare gick i trädskor. Det här var ute liksom. Jag var inte i Stockholms innerstad, det var ute i norra Uppland. Peppe Öhman: Mm. Marianne (Maja) Norrgrann: Han var amerikan och otroligt passionerad över sitt ämne. Han var duktig att lära ut. Det var en rolig lektion. Jag fastnade direkt för ämnet. Det här är jätteroligt. Då fick jag idéen att jag ska studera ekonomi. Det här rimade dåligt med att mina betyg var helt okej. Men jag var verkligen en medelmåttare betygsmässigt. också ganska ambitiös och jag tyckte inte att det kändes jättespännande att söka ekonomiutbildning på vilket skola som helst, utan jag ville gärna gå på de bästa utbildningarna och det skulle jag ha krävt att jag verkligen satsade på betygen. Men då hittade jag en genväg och sökte till Hanken i Helsingfors som ju är en superbra ekonomiutbildning. Men i Finland har man ju, till skillnad från Sverige, som har inträdes för hör Peppe Öhman: Mm. Marianne (Maja) Norrgrann: i det ämnet som man vill studera. Man läser tre böcker, jag det var, i nationalekonomi, företagsekonomi och matematik. Sen gör man ett inträdsprov helt enkelt där man får visa sina kunskaper i de ämnena. Det här såg jag som en chans att få göra på ett annat sätt. Jag är jätteglad för det. Peppe Öhman: När du berättar om den här exemplen, inklusive dig själv, så tänker jag att när man gör någonting annorlunda, då finns det alltid en risk att man misslyckas. Alltså, ibland är det en stor risk att man misslyckas, ibland är lite risk, men det finns ju alltid där. Folk generellt tycker ju inte om... Alltså jag tycker inte om mig kanske, det ska vara lite hos andra människor om man inte följer alla normer och regler. Om man inte gör som alla andra gör utan väljer liksom en annan väg. Det ska vara lite ibland hos andra människor. Och då tänker jag att när man bestämmer sig för att göra någonting annorlunda, måste man åka och den risken och kanske vara förberedd på att kanske blir lite störd. Och känna att är det här farligt för mig eller är det inte farligt för mig. Jag hade berättat om det här flera gånger tidigare i podden och ett väldigt vardagligt exempel men under en lång tid så åt vi bara samma middag i vår familj. Alltså vi åt tomat, jag får säga att den jättegod, en pasta med tomatsås. Ibland åt vi tacos också men det var typ inte lika ofta. Oftast visste vi exakt hur man skulle äta till middag och det är alla ingredienser från hemma väldigt lik med lite matsvinn. Och när jag berättade om det här för folk i olika poddar eller på andra så blev folk lite provocerade ibland och var sådär, ville berätta hur de skulle känna sig för att äta samma sak. Folk bara, åh hur kan det, det låter supertråkigt och det ska jag alltid för tycker att tomatsås inte är gott. Du vet, folks känslor kom fram. Och vad jag upptäckte om mig själv då, vilket var jättebefriande, att jag brydde mig noll. Det är liksom en sak, jag bryr mig faktiskt absolut Marianne (Maja) Norrgrann: Mm. Peppe Öhman: om någon tycker att det är konstigt eller inte konstigt hur jag gör i mitt liv. Sen kan jag verkligen ha liksom som sagt om något han också tycker någonting om min bok som kan jag bli sårad och liksom vad folk tycker om mig som person. Men saker som jag bestämmer att göra eller flytta utomlands är en annan sak. vi flyttar utomlands och vidare bara tre år då har det folk också väldigt mycket åsikter om om det är okej att flytta ut med ett så litet barn om där och liksom ska man verkligen bo i USA. Men Men det var en bra lärdom i vad som... Ja, att... Att det går... Man kan göra saker folk tycker de vill och det har ingenting med mig att har bara med dem att göra. Har du nåt sån här erfarenhet själv? Marianne (Maja) Norrgrann: Ja, verkligen. Om man backar ännu mer i tiden så gjorde jag... I det här fallet, när man går i gymnasiet, så alla upptagna med sitt eget. Som jag minns det. Man skulle återstå olika håll och på olika sätt... Peppe Öhman: Mm. Marianne (Maja) Norrgrann: och det jag skulle ha sabbat så var att man brydde sig inte så jättemycket om andra strategier. Jag upplevde aldrig att det fanns någon konkurrens om framgång där jag var och jag fattade att det beror också på vilken miljö man är i. Men ett annat sådant att på ett annat sätt, jag när jag var i Schweiz och jobbade och vi väntade vår första barn. Peppe Öhman: Alla var på väg någonstans. Mm. Marianne (Maja) Norrgrann: Mamalätniheten i Schweiz är tre månader. Men var fyra månader i Genève där vi bodde. Det otroligt kort tid. Det kändes inte rimligt att lämna ett så litet barn på dagis. känns jättekonstigt. Så papalätniheten var två dagar när Alice föddes. Det var inte mycket hjälte. Men då... Peppe Öhman: Tack så Marianne (Maja) Norrgrann: Istället för att bara säga, hur ska jag lösa det här? Ska jag säga upp mig? Ska jag bara acceptera att det ser ut så här och gå tillbaka och jobba och lösa det? Så bad jag istället om att få obetald ledighet. Så jag stannade hemma i sex månader. Det var inte jättelång tid, men är ganska stor skillnad att stanna hemma sex månader. Plus eventuellt semester. Peppe Öhman: Verkligen. Marianne (Maja) Norrgrann: Om det var nån som tyckte att jag gjorde fel eller bad för mycket- så kan jag inte komma ihåg att jag skulle ha registrerat det. Jag har inte brytt mig så jättemycket. Det gick jättebra med mina arbetsgivare. Jag tror att handlade om jag bara sa att det måste bli Jag tror att de kände att hon inte bli kvar om hon inte får det här. Peppe Öhman: Nej, stå. Marianne (Maja) Norrgrann: Och vad spelade för roll organisatoriskt om jag ändå varit borta flera månader. Att om jag borta två, tre månader till spelar ju ingen roll. fanns ju en nedsättare i mitt team som gjorde mitt jobb. Så det är också en sådan där jag inte köpt hur det ska vara. Utan tänkt vad ska vara bäst för mig, vad ska vara bäst för vår familj. Och så har bett om det helt enkelt. Peppe Öhman: Nej. Våga fråga. Det är väl ens bästa karriärtips. Marianne (Maja) Norrgrann: Jag har frågor. Allif's tips. Peppe Öhman: Ja. Ja. Marianne (Maja) Norrgrann: I den bästa av världar är den formuleringen så effektiv- –när man inte riktigt vet vad man vill. Särskilt om man vill känna in vad som är bäst för dig och mig. I den bästa av världar, för mig, så skulle... Ja, och så säger man det. Det låter som att det inte nåt jag förväntar mig. Om allt var enkelt, så skulle jag öka med det. Peppe Öhman: Ja. Ja, den bästa av världen. Jag gillar den. Det är verkligen ett väldigt mjukt sätt att föra fram det man vill. Marianne (Maja) Norrgrann: Men när vi pratar om det här så tänker jag att det är så viktigt att just ge sig tid att tänka om. Att inte bara stånga sig mot samma utmaning och samma problem hela tiden utan att göra någon förändring. Utan att verkligen stanna upp och tänka att finns det något annat sätt som jag skulle kunna ta mig an det här? Finns det ett lättare sätt? Finns det ett roligare sätt? Finns det någonting som jag tänker att jag kanske inte får men jag har frågat? Att man ger sig själv den tanketiden. Det handlar om att först pausa för att kunna tänka. Sen se på alternativ. Och testa vad som vara det lättaste sättet att komma förbi det här. Vad skulle vara roligaste sättet? Ta träning som exempel. Någon som ska börja träna och sen signer man upp så här. På Crossfit en månad. Prova på. Och så tränar man hjärnet en månad. Men tycker inte att det är särskilt kul och efter två tre veckor så tappar man takten och sen tänker man att det var inte för mig. Och då tänker man att träning inte var för mig. Idiotiskt. Så istället för att tänka om det skulle vara lätt eller roligt vad skulle jag då? Om jag tycker inte om crossfit, tycker inte om gym. Men jag tycker om att dansa. Okej, men jag skulle signera upp på en danskurs istället och inte tänka att det här är träning utan rörelse. Peppe Öhman: –Vad är precis? –Good. Marianne (Maja) Norrgrann: skulle det vara lite lättare och roligare. Ja, antagligen. Peppe Öhman: Det där var ett så bra tips för jag känner starkt att träning inte ska vara ytterligare än to do grej på listan av saker som man ska göra. glädjalycka. Och det finns så många olika träningsformer att man måste hitta en som man. Alltså det finns garanterat en som passar en liksom. Om det, alltså det kan vara, vissa älskar faktiskt att gå på gym har jag hört. Man kan simma, man kan ju som du säger kanske ta ett steppkurs. Ja, line dancing. Alltså möjligheterna är, Thai boxing. Möjligheterna är oändliga. Så om man är en person som nu är sådär att ja snart det är höst och du ska börja träna. Då tycker jag att man ska, i den här branschen ska vi inte säga vad folk ska Men jag tänker ändå säga, tycker faktiskt, en lista då på allt du vill testa. Och inte kanske bara en gång utan kanske två gånger magdans. Vad vet jag, det kanske är din grej. Men hitta någonting som du bara längtar efter att göra. Så det aldrig känns sådär, åh nej, så måste jag träna också. Utan att man sådär, gud, jag får träna. Alltså, jag förstår man kanske inte bor i en stor stad. Att alla bor i storstäder och allt det möjligt. Men jag lovar att det finns någonting. Det finns en rilskola, kanske det finns en balletskola, kanske det finns någon kompis som drar... Kommer du ihåg vår kompis Anna som tyvärr inte finns med oss längre? Jag tänker ganska ofta på henne. Hon drar utomhusträning för kompisarna i Brunnsparken. Marianne (Maja) Norrgrann: Crossfit, eller inte Crossfit utan Nordic. Ja, alltså utomhusträning året om. Det var ju fantastiskt. Jag kommer ihåg att under pandemin så körde hon träningspass då på distans. Vilket var ett tur för mig eftersom jag bor i Stockholm och hon körde sina pass i Helsingfors. Så att jag kunde vara med på de här utomhuspassen. Jag kommer ihåg att jag var ute i snön på en liggunderlag och gjorde några armhävningar. Det var så sjukt. Så härligt. Gud vad jag saknar Anna. Peppe Öhman: Ja, det är så så... Ja. Ja, samma här. Ja, vilken otroligt fin person. Men jag tänker att det finns möjligheter och träning. Ja, hitta din tränings... Det låter vara lätt och roligt. Eller vänta, allt behöver inte vara lätt. Alltså ibland ska det vara lite jobbigt och man ska njuta av att det låter jobbigt tycker jag också. Alltså, och nu menar jag inte så att det ska vara att känna sig fel utan sådär att man bara pushar sig själv och bara... Och sen efteråt är man bara... Jag kan se att det går var vi ute och surfer här på Estalen och det var fan det kallaste jag varit med om i hela mitt liv. Ja, för det första så dåligt. hade en jättejättestor breda som jag. Och vågorna var ganska små och det var så kallt att jag höll på att börja gråta liksom. Det var, men på något konstigt sätt var det ändå härligt. Fast alla omständigheter var dåliga. För jag kände mig så lycklig. Satt i 45 minuter i basten efter det. Men jag tänker att det är... Jag undrar alla att få den känslan. Att tycka att det härligt även när det är lite jobbigt. Marianne (Maja) Norrgrann: Så bra. Det kanske snarare är det vi ska träna på. Att komma iväg och göra saker. Att komma över det Det motiga är att göra. Sen tänka att det var det. Sen gör man precis så mycket eller så lite man vill. När vi pratar om annars är det en annan sak som jag tänker. Anna Markelin var en föregångare det kom till att tänka på klimakteriehälsa. Hon gjorde en kurs som vi är på vår plattform- om att vara starka i klimakteriet. Det kändes otroligt långt borta för mig. Hon lärde mig ändå- eftersom jag lyssnade på henne när hon pratade om kursen. Jag kommer ihåg att hon sa att allt det som han har gjort tidigare... Det inte sagt att det funkar längre att göra nåt annat. Har du alltid sprungit så är det kanske yoga du ska göra. Att du behöver ta en omstart och fundera på vad det är min kropp behöver just nu. Jag tänker på det jätteofta. Att bli påminnade om att vi behöver fundera på vad det jag behöver just nu. Inte det jag borde, inte det jag behövde tidigare eller det folk omkring mig säger. Är det jag och min kropp behöver just nu? Ganska ofta handlar det om att ta lite space först. Vad är det som känns? Vad är det jag vet? Vad är det jag tror? Och så börja testa det. Peppe Öhman: Det är så bra. Istället för att vara så men så har jag alltid gjort och det har alltid funkat. Den här personen är jag. Man slåser sig in i en sådan box. Istället kommer jag ihåg att kroppen förändras, ens huvud förändras och miljön förändras. Allt förändras omkring. Det vettigaste man kan göra är att helt enkelt stanna upp och fundera hur man vill förändras med den och dem. Marianne (Maja) Norrgrann: Så bra. Hemuppgift för nästa vecka. Ta och fundera på vad du har i ditt liv där du känner att du har fastnat i att lösa ett problem. Det kan vara hur du ska få vardagskvällarna att fungera eller maten hemma eller träningen. Någonting som du kämpat med i år och funkar inte. Ta och fundera på. Om du ska göra det på ett lättare sätt, hur ska det se ut? Eller om du ska göra det på ett roligare sätt, hur ska det se ut? Och så testar du det. Och testa är okej. Det behöver inte lyckas. Det är bara ett test. Men testa att någonting nytt istället för att fortsätta prova samma saker som inte har funkat. Peppe Öhman: Och du som har kommit på en bra lösning, snälla dela med dig. Jag kommer att skriva på vårt Instagram och ställa en fråga. Om det är en smart lösning på ett vardagligt problem som du har gått på. För att inspireras av andra. Att få den genvägen att höra någon annan som har löst ett problem som har självgått och bär på. Det är guldvärt. Det är för kvinnorna så otroliga. Man kan vara sårbar och fråga, eller säga, det här vet jag inte hur jag ska lösa. Och då dyker det alltid upp någon som säger, vet du vad, I got you. Så här har jag gjort. Testa det. Och kanske omforma det så det passar just dig. Men börja här. Det Jag älskar det. Marianne (Maja) Norrgrann: Mm. Det var det vi hade för idag. hur? Vi tillbaka nästa vecka igen. Men innan dess får du gärna gå in på fridelab.se och anmäla ett nästa fridelab-session. helt gratis att delta digitalt. Du kan vara var som helst. Framför en skärm på telefon går superbra. Och sen är det så att du tänker att du har någon i ditt liv som kanske ska behöva lite nya tankar, inspiration eller life hacks. får du gärna dela den här podden vidare. Det uppskattar vi massor. Peppe Öhman: Tusen tack och tack för att har lyssnat. Vi hörs igen nästa vecka. Hejdå! Marianne (Maja) Norrgrann: Hejdå!