Latest / Det kommer att bli bra - en Friday Lab Podcast / Rusar livet? Så saktar du ner
Transcript
- Peppe: Hej och hjärtligt välkommen till podden som heter Det kommer att bli bra. Det här är en Fyre de la podcast och det görs av mig Peppe Öhman här i Santa Monica och av dig Marianne Norgran i Stockholm. Hur lägger man jag? Marianne (Maja) Norrgrann: Det är bra, Puppe. Hur är det med dig idag? Peppe: Det är riktigt bra här också, tack så mycket. Jag började komma in lite i skolan här, började rutinerna igång och jag gjorde det som jag tycker är otroligt jobbigt. Jag ska komma till Sverige och gå på bokmässan och hitta på det Friday lab grejer. Jag tycker att det är så jobbigt att boka flyg. Det är någonting som jag avskyrde innärligt. Men imorse gjorde jag det, sen det gjort så jag känner lättnaden av det. Det värt när man har någonting som man går och tänker på, tänker på att det här borde jag det här borde jag göra och sen... Gör man det och tar alltid mycket mindre energi och tid än man tror att det ska ta. Och sen när man är ute på andra sidan och känner så här, varför gjorde jag inte det här tidigare? Där är jag nu. Marianne (Maja) Norrgrann: Kan vi prata lite om det, för jag tror att jättemånga känner igen sig i det där. Att 80 % av energin går till att tänka på att man ska göra det. Och så är det så lite att Peppe: Ja. Marianne (Maja) Norrgrann: faktiskt göra det. Vad var det som stod mellan det här att du behöver boka en flybiljett? Det har du ju vetat redan jättelänge. Vad stod mellan det och att det hände idag? Peppe: Alltså jag började ju igår, så det här är liksom ett projekt som jag har ju gott att tänka på det. började jag igår och så var jag så här, herregud det här ser någonting som öbröt mig och då börjar jag lämna det liksom. Och sen var jag så här, så tänkte jag på det hela natten. Alltså det här, jag hör ju hur dumt det här låter. Jag måste komma ihåg. Jag tror inte bero på det här, att jag alltid känner lite ångest just i det här fallet för att lämna min familj och mitt älskade liv i Santa Monica. Och det här, så vet jag ju att ni är välkomna till Stockholm och Göteborg. Är det bara härligt från morgon till kväll. Jag älskar varje sekund av det. Och stackars det är man Jag sa förhörade att jag har kallat varje år i Tio Stead. Marianne (Maja) Norrgrann: År efter år. Du kommer inte på bokmässan varje år. Det ungefär varannat år vi har den här diskussionen. Jag tycker att den är viktig. Jag vet inte om ger dig nån mer värde att fundera på det. Men jag tänker för den som lyssnar eftersom det ofta är så att vi liksom förstår inte ens varför det är jobbigt att få vara med lite i ditt resonemang där kring motståndet. Så det är själva situationen kring att tanken att du ska åka och de andra blir kvar som är det jobbiga. Peppe: Ja, jag är så långt borta. I början, jag har ju gjort det här jättemånga år, tänkte jag alltid att jag här bor på journalistrisen. Tänk om jag släpper in mig i landet igen för att jag har rapporterat någonting som jag inte borde rapportera om. Det har aldrig varit ett problem. Det är bara hjärnspöken som bara växer sig. Det kommer någonting hända. Det kommer en jättestor jordbävning när jag i Sverige. Då äts hela Kalifornien upp av jordbävningen och alla dör. Jag är ensam kvar och kan inte beskydda dem på något sätt. väldigt, kanske man kan till och med säga det, oreralistiska tankar som och det gör att jag bara skjuter upp det här beslutet och det dumma är att jag också vet att ju mer jag skjuter upp det desto dyrare blir biljetterna. Det är ju inte liksom billigt att flyga. Nej. Marianne (Maja) Norrgrann: Det är dyrt pris du betalar, inte bara i energi utan i dollar. Peppe: Jag har faktiskt blivit lite bättre på det här. känns ju inte att kunna prata om det. Jag blir lite bättre på att inte tro så mycket på min egen hjärna. Inatt när jag låg och vaknade upp en gång i timmen och tänkte på det så försökte jag aktivt mota bort de tankarna och påminna mig själv om hur mysigt det är att gå omkring Stockholm med dig. Man träffar bekanta, man har inga tider att hålla, eller annat än sina egna tider. Det ingen som väntar på en hemma. Man behöver inte chatta på att någon går ut med hunden, det är bara jag. Det är en singelveckan i Sverige. Minus dejtande. Men ja, kan du som coach, hör du folk vara med och motsvarade saker? Att man går och bondas inför någonting. Marianne (Maja) Norrgrann: Hela tiden. Det här är ganska stor grej. Men tror att vi hela tiden håller på skjuter upp– –för att det finns en liten gnutt av motstånd. Ett exempel jag kom på idag. Jag pratade med en person, en tränare för fotbollslaget. För några veckor sen hade de en kickoff och min son kom hem och han var så inspirerad. Han var liksom så hejdå, jag måste ut och träna och så får han ut på en ensam ut på skolgården och så ringer han mig. Mamma, det bara jag och en uteliggare här. Skulle du kunna komma hålla mig i satskap? Istället för att hem, som han tyckte var lite otäckt att vara ensam och sent på kvällen. Han kunde inte gå hem för han var mitt inne i sin träningspass. Han kom så motiverad hem. Då tänkte jag då, följande dag och följande vecka- att jag måste skicka till den trenden- att vilken bra kick-off ni måste ha haft. Det här var resultatet han kom hem med. Jo, det är det. Nej, jag kunde ha gjort det vid fotbollsplan eller Peppe: Du har tänkt mycket på det. Marianne (Maja) Norrgrann: i följande morgon. Varje gång jag tänkte så kunde jag dra iväg ett sms som skulle ha tagit 30 sekunder att skriva. Men jag gjorde det ändå inte. Först idag, när det har gått några veckor, så pratade vi på telefon. Då kunde jag säga att jag borde ha skrivit tidigare för jag tyckte det var bra gjort. Alltså, här små grejen att man bara inte gör det. Då har det gått som en repeat reminder till hjärnan. Kom ihåg. Det kostar energi. Vi är ju bara Peppe: Tid. Och tid alltså att gå och tänka. Marianne (Maja) Norrgrann: människor. Om agerar på alla idéer, så får vi aldrig nåt vettigt gjort. Det ska vi inte göra. Men just de här grejerna som är viktiga... Det är beslut som redan fattats. Det är bara själva... actionen som vi behöver ta eller det blir dyrare och dyrare längre vi väntar eller att någon annan väntar på ett beslut och det är viktigt för dem eller att det är superenkelt. Att bara komma snabbare till det. Jag älskar min mamma, hon är härlig på många sätt. Ibland så kan hon ha... Hon har alltid mycket idéer också, det mycket att ta ställning till. Kulturnatt i Uppsala 12 september, glöm inte det. Vem Peppe: Skål! Marianne (Maja) Norrgrann: kommer? Och jag säger att det är... den 25 augusti. Jag har ingen aning vem som kommer den 12 september till Uppsala ännu. Och då kan jag missa att svara på det. Kanske ge ett hjärta eller veta om tummen är upp. Peppe: Mm. Marianne (Maja) Norrgrann: Jättetråkig person. Men då har ju hon lärt sig att när det liksom kommer så icke svar så kommer alltid så här sammanfattande sms. Jag har fått ett sånt i veckan. Två frågor. Ett. Kommer du med till, det var faktiskt bokmössan i Stockholm eller i Göteborg. I så fall måste vi boka hotell nu. 2 blablabla. Allt annat är bara talk men det här behöver jag nu svara på. Hon orkar inte vänta längre. Då kan jag svara nej jag kan inte komma till Göteborg 2. Hon är ju duktig på action och tar då ansvar med tydlighet till andras, i det här fallet min in action. Peppe: Tydlighet är ju otroligt. Fint. Jag fick tänka på en två saker. Först en sak. undrade för att läpp kommunikation eller 30 dagar med Fridelab som vi snart är igång på. Så någon hade idén om att hans hän varje vecka bokade in 30 minuters adminpass för sig själv. Man behöver inte vara företagare utan bara för sitt eget privat liv. Och då har bett man att på sondag kväll eller tisdag morgon har man en halvtimme. Man bara går igenom saker man bara smsar den. Fattar beslut om den saken, det här och och det här och sen bara betar man av den trrt och ska man gå mycket lättare till sinnes vidare i livet. En sådan borde jag verkligen ha haft för mina flygbiljetter. En annan sak är jag har en. Jag har kompis som har gjort den här elitstyrkans hemlighet eller Marianne (Maja) Norrgrann: Mm. Peppe: motsvarande liksom. jag bara, för det är liksom min marlröm att någon skriker på en liksom. Du skulle göra det här, du får inte sova, skulle göra det här, bära det här, klättra där. Och min kompis är ganska, hon är företagare, har mycket för sig liksom, har ganska små barn också. Och hon sa att det var så skönt att göra det där. Hon var ganska vältränare. Hon sa det där att inte behöva fatta någon beslut. Det var en sådan vila för henne. som bara bestämde när man ska sova när man ska äta när man ska springa när man ska stanna när man ska klättra när man ska liksom ligga under vattnet hålla undan. Men det var jag tycker att jag. Marianne (Maja) Norrgrann: Nej. Nej, jag säger bara nej, pappa. Nej. Peppe: Men jag vill verkligen inte göra det. Jag blir också väldigt provokerad när folk ser vad jag ska göra. Men jag kan förstå det resonemanget. Gud vad skönt att ha någon som under kort tid fattar alla beslut för det. Det går så himla mycket energi att ta hand om sig. kärlep och familjen och jobba och liksom fatta beslut hur man ska leva sitt liv. Att få ett liksom enligt är ett spit måste ju inte vara otroligt könt. Men du säger nej. Marianne (Maja) Norrgrann: Ja, men så sant. Så sant. Det här just do it är ju kan det vara en av de bästa slogorna där företagsslogorna att grattis Nike som Peppe: Det är otroligt faktiskt. Marianne (Maja) Norrgrann: haffade den. är ju så bra. Igår så. så var jag med om något ganska otäckt, något som ju händer hela tiden. Jag var på en utbildningsdag och hon som drog det fick en alarm om att det hjärtstopp i närheten. Hon har gått hjärt- lungräddning och då kan man i Sverige signa upp sig på ett alarm. Så det är kopplat till SOS. Så när de får alarm om hjärtstopp, då går det ut till meddelen till alla de som har den här appen. De som är närmast får det. är fantastiskt. Peppa, har du hört alla såna där? Nej. Jag Peppe: Nej, första gången jag hörde talas om det otroligt alltså. Marianne (Maja) Norrgrann: har en kompis som heter Stina. Hon är fantastisk på alla sätt. Hon är en doer. Hon har haft den här i flera år. Hon har berättat att hon ska springa en lopp. Precis innan starten får hon ett alarm- och börjar kuta åt andra hållet. Samtidigt börjar kuta och många andra börjar springa. Bort från startlinjen. För det var flera som hade fått samma medel i appen. då sprang Peppe: Ja. Marianne (Maja) Norrgrann: de upp tillsammans här. Så jag visste vad det var. Just igår var det ganska bra då att jag visste vad det var. För det var inte jag som fick larmet utan det var min kollega. Och hon förstås så där som man blir när man får hjärtstopp 80 meter, 60 meter härifrån. Var ju helt så där... Jag måste agera. så tittade hon bara på mig så att... Kan någon följa med om hon tittade bara på mig? Så jag agerade ju då. Och vi sprang och hon hade precis skaffat en hjärtstartare. Vilken fantastisk grej till sin lokal då. Peppe: är det? Marianne (Maja) Norrgrann: Så hon tog hjärtstakare och på vägen dit så hon pratade bara om att herregud jag vet ju inte hur det funkar. Och jag tänkte bara herregud jag kommer inte ihåg hur man gör hjärtelundräddning. Försökte tänka liksom att det är ett inblås och så är det jättemånga. kompressen, det har ändrat sedan. Jag minns ju att det var annat förr. Det var tre invlås och trett delen av det. Min Peppe: Jag kommer ihåg det. Marianne (Maja) Norrgrann: tanke är bara att jag inte hur man gör. Hennes tanke att jag inte hur det fungerar, men vi springer dit och är jättesnabbt där eftersom vi var helt bredvid. Det var redan personer som höll på med hjärtlundgräddning när vi kom. Ambulansen var på väg och hjärtstataren kom till användning och så där. Det var ju jätteotäck situation som händer hela tiden omkring oss. Så det här är liv som pågår. Men då när man har stått i det där i en halvtimme ungefär och först försökt hjälpa till med att röja vägen för ambulans och bara stå och vänta tills läget liksom... Ja, de kommer iväg med röndringsfordon och så där. Peppe: Herregud. Och svicka adrenalin. Marianne (Maja) Norrgrann: Både och, först, men sen när man inte kan göra nåt annat än att vara medmänniskö. Att prata med tjejer som gjort hjärtalungraddning och är 20 år gammal. första gången i hennes liv. Det blev en sån situation. Men då blev det väl så vad är det jag behöver ta hand om nu? Då var det så att jag behöver kunna bättre hjärtalungraddning. Det var det första. Vad gör man då med den instinkten att det här har jag inte koll på? Eftersom jag har drivit ett kvinnligt nätverk så har skrev till den läkaren vi har med, Christine. Hon har nämligen nämnt flera gånger att hon skulle kunna göra sådana här första hjälpen kurs för barn. Sådant har jag gått, men det 15 år sedan. Man glömmer ju. Så jag skrev då samma kväll till Christine, när vi pratade om det så många gånger, att skulle kunna komma och göra en sån. Så nu har vi bestämt det. september i vår studio. Peppe: Fantastiskt! Otroligt! Marianne (Maja) Norrgrann: Från tanke till handling och sen så nu kan man anmäla sig dit om man vill gå. Det finns inte jättemånga platser men vi fyller förstås varje Det blir både hjärtelugnreddning för barn, första hjälpen men också för vuxna och man får äva på docka och all dokumentation och sådär. Peppe: Helt fantastiskt! Bra gjort, Maja! Marianne (Maja) Norrgrann: Det är så roligt då, min kära vän och kollega som var med. Hon hade gjort exakt samma sak. Hon hade gått tre kurser senast tre åren. Hon har verkligen gjort det by the book att man ska repetera ofta. Skaffat den här hjärtstartaren. Så hon var så här, jag har anmält mig till en kurs imorgon kväll. Alltså hon är där just nu. För att, vet Peppe: Oj, okej, det var verkligen handling. Marianne (Maja) Norrgrann: du, när man får den här att... Vi måste ta hand om varandra. är det som blir så starkt. När står i den situationen med den unga tjejen rycker in- och någon kastar sig på cykel som också fått det där alarmet- och byter av henne. Att människor steppar upp och samlas. Vi måste kunna göra det, annars klarar vi oss inte. Peppe: Tänk med medmänniskigheten, men tänk också så fint att få kunna vara hjälpande av människa. Alltså att kunna det. är ju en fantastisk gåva att kunna ha en sådan kunskap som kanske hjälper någon fortsätta leva. Det så svårt. Jag tänkte på det medmänniskiga i morse när jag tog Miley's nyåriga dotter till skolan och när man går liksom inte långt till skolan, kanske fem kvarter, ta tio minuter, dit, tio minuter tillbaka och räkna att på väg Men dit och tillbaka var det 11 personer som sa någonting till mig. Alltså antingen var det bara good morning och så var det någon som hade två hundar som jag sa att var fina. Eller stay cool, för det menar man inte stay cool utan för det är väldigt varmt här liksom. Och liksom önska varandra en bra dag på olika sätt. Och då tänkte jag att det är också ett sätt, de här mikromöterna när man liksom, ser den och bekräftar att man existerar. Hur otroligt fint det är att liksom bara att se varandra på men att vi alla här tillsammans. Det gjorde mig lycklig. Marianne (Maja) Norrgrann: Det är ju också resylens, det där små mötande med människor som bara finns omkring. När man tänker så här, hur man tänker att folk är i Kalifornien, pappa, så det att man Peppe: Mm. Marianne (Maja) Norrgrann: hälsar på varandra med stay cool, det lite som man kanske tänker att det är. Peppe: Ja, en vän fattar alltid fullskatt. Marianne (Maja) Norrgrann: Men från tanken i handling, vi ska inte fundera på att vi ska göra saker. ska göra det vi ska göra. Det som är viktigt Peppe: Ja. Marianne (Maja) Norrgrann: ska vi göra direkt. Sen saker som inte är viktiga. Så det ska vi verkligen inte heller då gå tänka på. Någon sån här, Remind, att det hela tiden promptar att man borde. Där är ju en sak som vi lär utifrån i det labb som jag vet att jättemånga användare är att jobba med parkeringsrutor. Att man har någonstans att parkera sånt där som promtar som kanske är lite viktigt men inte är viktigt just nu. Att man har ett sätt att fånga upp det. Någonstans, skriftligen. Peppe: Det är faktiskt jättebra. Förut känner man man har gjort någonting åt det. Det finns där, man kommer inte att glömma bort det. Men man kan ta ett tur med det senare och gå vidare. Det är så intressant hur små, det är ju rätt praktiskt men också symboliskt på något sätt. tänker att nu parkerar jag den här bokningen och så tar det i morgon på morgonen. Istället för att det äter energi i bagg. Det är att ta på jättemånga appar öppna hela tiden på sin telefon. Som bara suger. Marianne (Maja) Norrgrann: Det har ju ingen. Peppe: Nu vill jag tala om en annan sak. Herregud. Marianne (Maja) Norrgrann: Eller fönster på datorn ska vi räkna här. Peppe: Jag var tvungen att starta om min dator förra veckan, vilket jag aldrig gör. Jag har ju som du otroligt många fönster att flika öppna. Saker som jag ska komma ihåg. Jag behöver inte ens förklara mig. Stäng den, starta om allting och inte sakna en enda av dem. Jag trodde verkligen att jag skulle verkligen göra det. Jag kan inte förlora så mycket. Någon problem. Marianne (Maja) Norrgrann: Eller inte? Peppe: Herregud. Men nu vill jag tala om ett forskning som jag läste om i veckan som jag tänkte på. var en forskare som... Jag ska kolla upp hans namn så det är bra att säga vem som är ansvarig. Forskaren hette David Eagleman. Marianne (Maja) Norrgrann: Mm-hmm. Peppe: Han ville testa det här om det verkligen stämmer att när man är med om en olycka eller när man är rädd eller när dramatiskt händer att tiden stannar upp. Man säger så där att när man är med om en trafikolycka så känns det som att allt går i slow motion. Han testade genom att det här kommer du att tycka fruktansvärt. jag kommer inte säga det. Alltså hade folk att hoppa baklänges ner från en ganska hög höjd, ner i ett nät. Det var inget farligt med det. man hade liksom... Man satt en klocka på armen på människorna som föll baklänges. de digitalklockade siffrorna gick jättejättefort. Men han sa att om allt om tiden stannar upp när man är i en stressig situation, när känns som farligt. Om tiden verkligen stannar upp då borde de kunna se de här siffrorna. Om hjärnan liksom bråkar. Det var inte Ingen av de här människorna kunde läsa att stod på klockan. Men efteråt, när de såg tillbaka på det här, kunde de verkligen beskriva i detalj hur det hade känts. De uppskattade också att det hade tagit mycket längre att falla än den tiden det verkligen tog. Det fortsatte när forskarna forskade här. När vi gör saker som inte bara är skrämmande utan som avvickar från det vi gör. Då lagrar hjärnan minnen mycket tätare. När vi gör saker på autopilot blir större mellanrum mellan minnena. Det känns som om tiden går jätteport. Hur kan det vara måndag igen? så mycket under veckan som gått och hjärnan har därför inte lagrat minnen. nu tipsar jag alltså inte att kasta sig baklänges ut från höga höjdar hela tiden utan snarare att, Marianne (Maja) Norrgrann: Eller alls. Peppe: eller alldeles åtminstone inte utan nät, snarare att när man gör små nya saker, det kan vara så litet som att ta en annan väg till jobbet eller att liksom, jag tycker din familj och du är ganska bra på det här Maja, till exempel att man äter olika sorters frukost än det man, jag äter samma frukost som 25 Eller klä sig på något nytt sätt. En liten justering i vardagen som är annorlunda än rutinerna. Då saknar tiden ner för då lagrar hjärnan tätare minnen. Marianne (Maja) Norrgrann: Har du själv någon erfarenhet av du har hamnat i en sån situation där du upplevt att tiden har stannat eller gått så långsamt? Peppe: Ja, har faktiskt en gång när precis hade fått körkåt, körde vid mammas bil. Och det skulle göra en höga sväng. var jättehalt. Och jag bara gled ner i ett dike. Och jag kommer fortfarande exakt ihåg hur det kändes när den nedförsökte vända på ratten. Men det var så halt, så trots att däcken var riktigt åt ett hål så bara gled vi ner i ett dike. Det kommer jag precis ihåg. Du då? Marianne (Maja) Norrgrann: Jag kommer på två saker. Det ena är helt ordramatiskt det andra är väldigt dramatiskt. Första gången var att jag stod på stegen på en större segelbåt. Den där stegen var inte uppvikd så jag föll baklänges. Jag Peppe: Mm. Marianne (Maja) Norrgrann: var ett simkund i två och hade flytväst på mig. Det var verkligen ingen dramatisk tid. Jag blev väldigt förvånad. Då minns jag... Det jag följde i vattnet, vad jag under vattnet, vad jag såg. Det måste ju gått jättesnabbt, gissar jag. då kändes det som att det stretchade jättemycket. Jag har ju inte varit... Jag kanske varit 11. Inte jätteliten, men det är extremt Peppe: Det bara ett barn. Marianne (Maja) Norrgrann: länge sedan. Men det var verkligen ett sånt tillfälle. har reflekterat kring det många gånger. Varför blev det så? Var det det att jag var så otroligt förvånad att jag följde vattnet? Det var det att det blev fel. Hjärnan kunde inte koppla vad som hade hänt. Det därför det sökte informationspunkter. Peppe: Just det. Marianne (Maja) Norrgrann: Vad var det som hände här? Sen har jag en mer traumatisk upplevelse när vår son var väldigt liten. Han var på sjukhus och kraschade. Läkare störtade in och han slutade andas. Det var ett sånt där tillfälle då tid... Tidsuppfattningen blev väldigt oklar. Det är också som att hjärnan har nästan tatuerat in minnespunkter. Så kändes det redan i den situationen. Efteråt kan jag också extremt tydligt gå in i den känslan av vad jag såg och vad som hände och vad hörde. Så det är också en sådan. Jag förstår att det är hjärnans sätt att... Hantera nånting extremt oväntat. Att hjärnan försöker få kontrollen igen och därför skandar av precis allting som man kan få tag i. Man skulle ju önska att sånt där hände i positiv... ...positiv läge. Man kanske gör det. Man måste tänka, kan jag hitta nån positiv Peppe: Jag tror det. Marianne (Maja) Norrgrann: händelse som man på samma sätt skulle ha registrerat? Peppe: Jag kan göra det. kan göra så att om jag ska rida på min vän Tamaras hästar. Jag kan veta exakt hur det känns när jag hoppar vissa hindar och barbaka med en viss häst. Det är precis hur hästen rör sig under mig och hur känns i magen för mig och hur det doftar. Det kan jag verkligen njuta av. Marianne (Maja) Norrgrann: Gud vad härligt. Peppe: Jag också komma ihåg vissa vågor. Nu vi inte talat om surfing. Det har gått 24 minuter, så jag kan säga det. Gud, har verkligen ingen personlighet alls. Marianne (Maja) Norrgrann: Nu har vi fått in både hästarna och surfen. Så vi bara paketerar ihop podden för den här veckan. Nej men... Jo, det har du visst. Jag tror jättemycket på... Jag hade en sådan dag i Tyskland, svar det. Där det var så mycket olika sequenser av väldigt ut... utanför normaliteten. Så den dagen kändes ju som tre dagar. Jag vaknade på ett hotell och åt en fantastisk... Nej, jag tog ett morgondopp. Så jag gick och var på hotellfrukost och den var jättegott. Så hade jag flera möten och sen tog jag en båt. Båt inte i stan istället för buss. Och satt en timme och visserligen powerjobbade men ändå med liksom mälarens utsikt. Drack kaffe, kom hem. Klockan var bara tolv. Det kändes som om jag hade gått två dagar redan. Han med en massa andra grejer, både privata och jobbgrejer. När det är saker som inte tillhör det normala, om man lägger det många sånt tillsammans, så är det som att tiden expanderar. Peppe: Ja, men det är väl kanske det hemligheten att man kan ha rutiner, men i rutinerna ska man planera in saker så att inte varje dag ser exakt likadant ut. Och jag tänker att som det mesta i livet så räcker det med en ganska liten justering för att få stor resultat. När jag pluggade här på universitetet på USC, då var det en professor som satt i mig en gång, sa hon så här att när man skriver en text, det hade jag skrivit på engelska såklart, och jag tyckte ibland det var ganska jobbigt att skriva bra text på engelska. Jag tyckte att alla andra hade ett otroligt högt nivå. Och det sa hon att det var att med några få små småjusteringar i en mediok text så kan man göra det jättebra. Och jag tänker på allt när jag skriver, det en som tröst i mitt skrivande. Men jag tänker på det gäller också resten av livet. Alltså man kan verkligen, med några småjusteringar i vardagen så kan man lyfta lyssna det jättemycket mer än man kanske antagligen tror. Marianne (Maja) Norrgrann: Så bra. Innan vi avslutar ska vi påminna om att det är riktigt snart vi drar igång vår 30 dagar med Fradilab kurs. Det en kurs i självledarskap där vi jobbar otroligt praktiskt. Det inte bara inspiration och verktyg utan vi börjar från dag ett att jobba med att bit för bit justera till den härliga vardag som du vill ha. Det är din vardag. Inte någon att vi alla ska ha vardag. råda och redskap till att justera din vardag. 16 september drar vi igång och det finns platser kvar. Tills de inte finns kvar så gå in på fradalera.se och sajna upp. Det blir otroligt kul. Under fem veckor håller vi på. Peppe: Ja, vi ses på Zoom och så har man lite hemuppgifter som i praktiken går ut på att tänka på sig själva och fundera på vad man vill och vem man är. Det som jag tycker är extra härligt Marianne (Maja) Norrgrann: och testa saker. Peppe: är att testa saker. Vad funkar för mig? Jag blir så glad alltid när folk som har gått kursen förut vill gå den igen för de känner att de behöver den här boosten igen liksom. De vill greva vidare. Jag tycker det är så otroligt. Ett så gott betyg på den. det har vi nu den här gången igen. Så trevligt. Marianne (Maja) Norrgrann: Jätteroligt. Peppe: 30 dagar Fradalab anmäler dig på Fradalab.se och du och jag, Maja, vi hörs hela tiden. Men i det här formatet hörs vi nästa vecka igen. Tack för att lyssnade. Hejdå! Marianne (Maja) Norrgrann: Det gör vi. Tack för att ni har lyssnat. Hejdå.