Transcript

Nittio mot tolv · Gästen Först

[musik] Klockan är kvart över sex. Jag står på en lastbrygga i Småland. Det är så kallt att andan syns. Fjorton stopp kvar innan lunch, om allt går som det ska. Det gör det sällan. En pärm med fraktsedlar ligger på instrumentbrädan. Jag skriver för hand vilken pall som gick av var. Det systemet har vi haft i tjugo år, kanske mer. Ingen har bytt ut det, för ingen har föreslagit något bättre som faktiskt håller. I fickan har jag en telefon full av appar jag knappt öppnar. De flesta är byggda för någon som sitter still vid ett skrivbord. Inte för någon med handskarna på och motorn i gång. Inte för någon som lastar av i minus tio grader med kunden redan på tråden. En kollega skickade en artikel häromdagen om hur smart allt blivit på kontoren nu. Hur en dator kan skriva rapporter innan man ens hunnit tänka frågan klart. Hur den sorterar hela veckans möten på några sekunder. Jag läste den på rasten mellan två stopp med kallnat kaffe i handen och tänkte att det låter som en helt annan värld. En värld där tiden räcker till att testa saker. Här räcker en knapp till att hinna klart innan nästa stopp. Samma land. Undrar bara om det är samma år. Robert, den bilden av pärmen bredvid en telefon full av oanvända appar, den fastnade verkligen. Den tänker jag stanna kvar i hela avsnittet, för den säger mer än de flesta rapporter kan göra. Välkommen till Gästen först. Jag är Olivia. Idag har jag med mig Robert, som kör lastbil och känner klyftan i sin egen vardag varje morgon, stopp för stopp. Och jag har med mig Sara, som jobbar inom IT. En bransch där AI redan är en del av nästan varje arbetsdag. Så pass att hon knappt märker det längre. Vi har siffror som visar hur stor klyftan var i Sverige förra året. Klyftan är större än de flesta tror, större än jag själv trodde förra veckan. Men innan vi kommer dit vill jag fråga er båda samma sak, för svaret säger mer än siffrorna gör på egen hand. Sara, när du hör Roberts morgon, vad tänker du? Jag känner igen väldigt lite av min egen morgon i den bilden du just målade upp. Det gör mig faktiskt lite generad att säga rakt ut mitt i det här samtalet. Jag loggar in på morgonen och en AI-assistent har redan sammanfattat mejlen jag missade i natt. Sorterat vilka som är brådskande och vilka som kan vänta till eftermiddagen. Ibland till och med föreslagit svar jag bara behöver godkänna innan de går iväg. Vi använder verktyg för att skriva kod snabbare än vi klarade förut. Testa idéer innan vi bygger dem på riktigt och binder upp veckor av arbete. Sammanfatta möten jag missat medan jag var upptagen någon annanstans. Det är inbakat i nästan allt vi gör numera. I varje litet steg, i varje liten paus. Så inbakat att jag knappt tänker på det som ett separat verktyg längre. Mer som ett tangentbord eller en skärm, bara en del av jobbet. Och jag hör dig Robert, jag hör precis vad du säger om vardagen. Pärmen och fraktsedlarna är inget tecken på att du är ovillig att förändras. Det hör jag på hur du beskriver det. Men jag måste ändå säga det jag faktiskt tänker rakt ut, även om det känns lite obekvämt att säga högt. Klyftan mellan din morgon och min är verklig. Den är påtaglig. Den går att ta på. Den är stor, större än jag brukar tänka på till vardags. Och jag tror den bara växer om ingen gör något åt den snart. Låt mig lägga fram siffrorna för er båda här och nu. De sätter faktiskt ord på precis det ni båda beskrev nyss. Statistiska centralbyrån, SCB, publicerade i maj i år en rapport. Den heter Artificiell intelligens i Sverige 2025. Den mäter läget under 2025, alltså förra året. Trettiofem procent av svenska företag använde då AI i sin verksamhet. En ökning med tio procentenheter jämfört med året innan. Men genomsnittet gömmer historien, som genomsnitt ofta gör. Bryter man ner det per bransch blir klyftan synlig i siffror, svart på vitt. Informations- och kommunikationsbranschen, alltså Saras värld, låg på 89,6%. Transport och magasinering, Roberts värld, låg på 12,3%. Drygt sju gånger så många i den ena branschen som i den andra. Inte 7% mer, 7 gånger. Samma år, samma land. Helt olika verklighet. 12,3%, jag hör siffran. Det stämmer nog rätt bra med vad jag ser bland kollegorna. Kanske till och med lite högt räknat. De flesta jag känner har knappt hört ordet nämnas i sitt eget jobb. Och jag vill vara tydlig med en sak innan vi går vidare. Jag har hört den här diskussionen förut, många gånger. I fikarummet, på uppdrag, ibland till och med hemma vid köksbordet. Den brukar landa i att vi som kör lastbil bara är rädda för det nya eller för lata för att lära oss något nytt. Det är inte det och det är viktigt att jag får säga det. Jag har provat några appar för ruttplanering, några som ska fylla i fraktsedlar automatiskt istället för för hand De flesta är byggda av folk som suttit vid ett kontor, som tänkte ut hur en chaufför borde jobba en dag utan att själva ha suttit i en hytt klockan sex på morgonen. Skärmen är för liten att pilla med i rörelse. Uppkopplingen försvinner i tunnlar och på landsbygden där jag kör mest, ofta i timmar. Knapparna kräver fingrar utan handskar för att fungera alls. Det fungerar inte i minus tio grader, aldrig. Klyftan är inte lathet. Det är att verktygen inte är byggda för min vardag. Punkt slut, det är hela saken. Jag tror faktiskt att du har alldeles rätt i precis det du säger, Robert, rakt igenom. Och jag vill verkligen inte förminska det du beskriver. Det är viktigt för mig att säga rätt nu. Verktygen är inte byggda för dig, det stämmer helt och hållet. De är byggda av folk som liknar mig, med mig i tankarna, med min vardag som förebild. Testade av folk som liknar mig, godkända av folk som liknar mig. För branscher som liknar min redan från start, från första skiss på ritbordet. Det är ett verkligt problem, inte ett ursäktsproblem man kan vifta bort. Men jag måste ändå säga det som oroar mig allra mest. Och det handlar inte om vems fel det är, egentligen, om jag ska vara ärlig. Den som väntar tappar mer för varje år som går. Oavsett om väntan beror på ovilja eller på dåliga verktyg eller ingetdera. Klyftan växer av sig själv utan att någon behöver göra något aktivt för att den ska växa. Min bransch bygger vidare på det försprång vi redan har, lager på lager, år efter år. Din bransch har fortfarande inte fått ett verktyg som fungerar i en hytt i minus tio grader med handskarna på. Ju längre väntan pågår, desto svårare blir det att komma ikapp senare, matematiskt sett, inte bara känslomässigt. Avståndet är inte konstant, det står inte still och väntar på er. Det ökar varje månad som går utan förändring, sakta men säkert, tyst i bakgrunden. Det finns faktiskt ännu en klyfta i samma rapport också. En till dimension att lägga till här. Den handlar inte om bransch utan om storlek på företaget. Jag tror den gör bilden ännu skarpare än förut. Små företag låg på trettioen procent enligt samma undersökning. Medelstora på femtio procent. Stora företag på sjuttiotvå procent. Mer än dubbelt så högt som de minsta. Så om jag förstår rätt, Robert, stämmer det här in på dig också. Du är både i en bransch med låg användning och kanske i ett företag där tiden räcker till annat än att testa verktyg. Att testa verktyg, betala för dem, utbilda folk i dem, ge dem tid att öva sig in. Sara sitter kanske där båda faktorerna pekar uppåt, samtidigt, från två håll. Två klyftor som förstärker varandra istället för att ta ut varandra. Som två vindar som blåser åt samma håll, inte mot varandra. Precis så, du har helt rätt där. Och jag vill lägga till en sak till som sällan kommer upp när folk diskuterar det här ämnet. Åkeriet jag kör åt har fem lastbilar, inte fler än så. Och en kontorsperson som sköter löner, fakturor och telefonen samtidigt, allt på en gång. Han har inte tid att testa tio olika AI-verktyg för att se vilket som råkar fungera för just vår verksamhet, om något ens gör det. Han har knappt tid att svara i telefon mellan allt annat han redan har på sitt bord. Nya däck att beställa, service att boka innan vintern kommer. Ett stort logistikbolag har en hel avdelning som gör exakt det, ingenting annat. Testar, utvärderar, implementerar, utbildar personalen i lugn och ro, med en budget avsatt just för det ändamålet. Vi har honom, en person, som redan gör tre jobb samtidigt. Och han har redan fullt upp innan han ens öppnat datorn på morgonen. Det är inte att vi inte vill förändras, det är att tiden saknas. Avståndet mellan att vilja och att faktiskt kunna är mycket längre för oss än för ett bolag med en hel avdelning för just det ändamålet. Dag ut och dag in, utan att köra en enda mil själva. Då vill jag verkligen ställa frågan jag tror ligger under hela samtalet i dag. En fråga vi inte kan hoppa över. Rakt ut till er båda, för jag tror vi behöver den nu. Är det här ett val eller är det ett underläge? Sara, du beskriver en bransch som valde tidigt, nästan utan att märka det själv, och byggde vidare på det försprånget, år efter år, lager på lager. Robert, du beskriver en bransch som inte fått verktyg som fungerar i vardagen. En arbetsdag som inte lämnar tid att leta efter dem. Aldrig, inte ens en kväll. Och ett företag utan resurserna som krävs för att ens börja leta ordentligt. Det låter inte som samma sorts val för mig om jag är ärlig. Sara, håller du med om det? Ärligt talat, rakt ut. Eller tänker du att alla branscher haft samma möjlighet men olika vilja att ta den? Nej, jag tror faktiskt inte att alla branscher haft samma möjlighet att välja fritt från början Och jag ska vara ärlig, jag trodde nog det innan det här samtalet började, utan att tänka igenom det. Jag har haft ett gratis försprång jag aldrig valde själv, aldrig bad om, aldrig behövde kämpa för. Bara ärvde genom vilken bransch jag råkade hamna i efter examen, nästan slumpmässigt. Verktygen som finns är byggda för mig, med mig i åtanke från första dagen. Av folk som ser ut och tänker ungefär som jag gör. I en bransch där det redan finns tid och pengar avsatt för att testa nytt utan att fråga om lov. Det är inte ett val jag gjorde varje morgon när jag går till jobbet. Det är en struktur jag helt enkelt hamnade i utan att söka den upp. Men jag står ändå kvar vid det jag sa förut i samtalet, även efter det jag just erkänt. Vem som helst kan säga att det är strukturens fel och ha rätt i det, fullständigt rätt. Och ändå se klyftan fortsätta växa varje år som går, oavsett hur rätt förklaringen är. Ett underläge slutar inte vara ett underläge. Bara för att vi hittat en bra förklaring till varför det finns där det finns och stannar kvar. Jag uppskattar verkligen att du säger det, Sara. Det betyder mer än du tror just nu. Gratis försprång är ett bra sätt att sätta ord på något jag känt länge, men aldrig kunnat förklara till någon utanför branschen förut hur jag än försökt. Men jag vill inte heller göra oss till bara offer i det här. Det stämmer inte helt med hur det känns inifrån när man står mitt i det. Det finns kollegor som provat, som gett en ärlig chans mer än en gång, lagt kvällstid efter ett långt arbetspass på att testa en app och sen slutat för att den inte höll i verkligheten på vägen. Inte för att de gav upp för lätt eller saknade vilja att lära sig. Jag tror underläget är verkligt, precis som du säger rakt ut. Men jag tror också att branschen behöver sluta vänta på att någon annan ska lösa det åt oss från utsidan. Kanske är svaret att fråga oss vad vi faktiskt behöver en gång för alla innan nästa app byggs. Innan man bygger nästa app för någon vid ett skrivbord med bra uppkoppling och varma fingrar. Ingen har frågat en chaufför vad som hjälper honom i hytten klockan sex på morgonen. Det tror jag är en del av varför siffran ligger där den ligger och stannar där tills någon frågar på riktigt. Jag vill inte tvinga fram en enighet som inte finns mellan er två. Skillnaden i era perspektiv är precis lika viktig som fakta vi lagt fram i dag. Kanske viktigare. Sara säger att underläget är verkligt, men ändå inte en ursäkt för att sluta jaga ikapp, oavsett hur orättvist det känns. Robert säger att lösningen kräver att någon faktiskt frågar branschen vad den behöver istället för att bara gissa sig fram. Och mitt i det, en sista siffra som sätter Sverige i ett större sammanhang, ett internationellt sådant. Sverige ligger på tredje plats i hela EU när det gäller andel företag som använder AI. Danmark toppar med fyrtiotvå procent. Finland ligger på trettioåtta. EU-snittet ligger på bara tjugo, långt under Sverige på alla sätt. Så även Roberts bransch finns i ett land som ligger långt fram internationellt. Det gör klyftan ännu mer slående. Samma år, samma land. Helt olika verklighet. Jag tror det finns hopp i det du sa nyss, Robert. Ett riktigt hopp att hålla fast vid nu. Om att fråga branschen istället för att bygga vidare på gissningar från utsidan. Branschorganisationerna på båda sidor pratar faktiskt om det här nu, var och en från sitt eget håll med sina egna medlemmar i åtanke. Jag tycker det är ett gott tecken att båda sidor pratar öppet om det nu, istället för att låtsas att klyftan inte finns eller inte spelar någon roll för någon. Men jag vidhåller det jag sa i början av samtalet, för det håller fortfarande. Prat räcker inte om det inte följs av verktyg som faktiskt fungerar. I en hytt i minus tio grader med handskarna på och motorn igång och en kund som väntar. Klyftan väntar inte på att någon ska vara redo att ta tag i den. Den fortsätter växa varje dag ingen bygger det Robert efterfrågar. Tyst och stadigt, utan att synas förrän nästa mätning. Jag hoppas verkligen nästa mätning ser annorlunda ut när den kommer. Men jag är inte säker på att den gör det bara för att vi önskar det. Robert, Sara, tack för att ni båda var ärliga med mig i dag i det här samtalet. Det här är ett ämne som lätt blir förenklat om man inte lyssnar på båda sidor ordentligt och tar sig tid. Jag lämnar er inte med en lösning i dag, för jag tror inte att det finns en enkel sådan. Robert har rätt i att klyftan inte handlar om lathet hos någon. Verktygen är helt enkelt inte byggda för hans vardag än, inte på riktigt. Sara har rätt i att den som väntar tappar mer för varje år som går. Oavsett vems fel väntan egentligen är eller hur rättvis förklaringen låter. Kanske är svaret inte att välja mellan de två sanningarna alls, utan att hålla båda kvar i huvudet samtidigt, hela tiden, utan att göra den ena mindre sann. Trettiofem procent av svenska företag använde AI under 2025. En klyfta mellan 89,6 och 12,3 % beroende på bransch. Och ett Sverige som ändå ligger trea i hela EU mitt i den skillnaden. Samma år, samma land, helt olika verklighet. Imorgon fortsätter vi på ett näraliggande spår i samma ämne. Du kan faktiskt ligga först på sökmotorn och ändå vara osynlig för den som söker efter dig. Vi tittar på vem maskinen väljer att berätta om och varför. Och varför det inte alltid är den som förtjänar det mest av alla. Innan vi säger hejdå vill jag vara öppen med en sak, som alltid i det här programmet. Mina röster och samtalet du just hört är skapade med hjälp av AI. Men frågorna vi ställt dig i dag är helt mänskliga, ställda på riktigt allvar. Bara du kan svara på var din egen bransch faktiskt står just nu. Människan först, sen branschen