Transcript

Ingångsjobben · Gästen Först

Det är söndag kväll, strax efter nio, och i ett kök någonstans i Sverige står en kvinna med telefonen i handen. Diskmaskinen går. I rummet bredvid sitter hennes son och läser inför terminsstarten, andra året på systemvetenskap, och hon har precis läst en rubrik som hon inte får ur huvudet. Fyrtionio tusen jobb stod det, borta. Och hon tänker på pojken i rummet bredvid, på alla kvällar han suttit med den där utbildningen, och hon undrar för första gången om han valt fel. Hon läser om rubriken, läser kommentarerna under. Någon skriver att de sett det komma. Någon annan skriver att det bara är början. Ingen länkar till varifrån siffran kommer och hon klickar inte vidare heller, för klockan är över nio och hon ska upp fem. Frågan hon bär med sig in i den här veckan är enkel att ställa och svår att svara på. Är det jobben som försvinner eller är det något annat? Välkomna till Gästen först. Jag heter Olivia. Den här veckan gör vi något lite annorlunda. Vi ska prata om det som fastnar när man läser något snabbt, i flödet, mellan två andra saker. Inte om lögner, utan om halva sanningar som är betydligt svårare att upptäcka. Med mig har jag Nadja som läste den där rubriken i helgen och Björn som rekryterar till tekniska tjänster och ser vad som faktiskt händer när annonserna går ut. Nadja, berätta, vad var det du såg? Det var ett inlägg någon delat. Rubriken sa att AI hade tagit fyrtionio tusen jobb och under stod det något om att administratörer försvinner. Jag läste det på trettio sekunder, kanske, och jag tänkte direkt på Emil. Han läser systemvetenskap, andra året. Han valde den utbildningen för att alla sa att det var det säkraste man kunde göra. Studievägledaren sa det, hans kusin sa det och det stod i varenda artikel om framtidsyrken vi läste den våren. Så jag satt där med telefonen och kände mig ganska lurad, som hade tyckt att det lät klokt. Och siffran finns. Den är inte påhittad. Trygghetsrådet, som hjälper uppsagda tjänstemän vidare, har räknat. Antalet anställda inom administration och kundtjänst i Sverige minskade med fyrtionio tusen personer mellan hösten 2023 och hösten 2025. Det är en riktig siffra från en riktig källa. Men Björn, du sitter mitt i det här. Känner du igen bilden? Jag känner igen siffran. Jag känner inte igen förklaringen. För samma person på Trygghetsrådet som tog fram det där talet, en arbetsmarknadsanalytiker som heter Jakob Grönlund, säger något som nästan aldrig kommer med när siffran citeras. Han säger, och jag citerar: "Vi kan inte se att andelen uppsägningar inom yrken med hög AI-exponering har ökat." Alltså, jobben försvann. Men de yrken där AI används mest drabbades inte hårdare än andra. Men vad var det då? Fyrtionio tusen personer är inte ingenting. Någonstans måste de ha tagit vägen. Björn, hjälp oss här. Om fyrtionio tusen tjänster faktiskt är borta och det inte är AI, vad är det då? Lågkonjunktur. 2024 gick drygt tio tusen svenska aktiebolag i konkurs. Det var den högsta nivån sedan nittiotalskrisen. Det drabbade hela tjänstesektorn och byggbranschen. När ett företag går omkull försvinner administrationen också. Inte för att en maskin tog över uppgifterna, utan för att företaget inte finns kvar. Det är en mycket tråkigare förklaring. Den blir ingen rubrik. Men det står ju ingenstans att det är konjunkturen. Det stod bara siffran och bredvid stod det något om AI. Vad ska man dra för slutsats då om de sätter dem bredvid varandra? Och där tycker jag du har helt rätt. När två saker står bredvid varandra läser vi ihop dem. Det är inte slarv, det är så språket fungerar. Den som skriver vet det. Man behöver aldrig påstå att A orsakade B. Det räcker att nämna dem i samma andetag. Fast jag känner ju igen något av det där ändå. På mitt jobb, jag jobbar på ett medelstort företag i Jönköping. Vi var fyra på ekonomiavdelningen för tre år sedan. Nu är vi tre och den som slutade ersattes aldrig. Vi delade upp hennes arbetsuppgifter mellan oss tre och sa att vi skulle se hur det gick. Det var två år sedan nu och ingen har frågat hur det gick. Chefen sa att vi klarar oss med de verktyg vi har nu. Det var inte så att någon sa ordet AI rakt ut, men alla förstod vad han menade. Det där är faktiskt något viktigt du sätter fingret på. Det du beskriver är inte att någon blev uppsagd på grund av AI. Det är att en tjänst inte återbesattes. Det syns aldrig i uppsägningsstatistiken. Ingen varslades. Det bara blev en stol mindre. Och det är faktiskt en av de svåraste sakerna att mäta i hela den här frågan. Det som inte händer lämnar inga spår. Det där är intressant, för det finns en detalj i den svenska statistiken som nästan ingen känner till. När SCB gör sina prognoser över framtidens arbetsmarknad, hur många som kommer att behövas i olika yrken, så beskriver de framskrivningen som ett basscenario byggt på historiska mönster. Modellen kan alltså bara skriva fram det som redan har hunnit synas i statistiken. Vänta, menar du att den officiella prognosen över vilka jobb som kommer finnas, den räknar inte med AI alls? Hur kan man göra en prognos för 2026 och utelämna det som alla pratar om? För att de bygger på historiska trender Man kan bara skriva fram det man redan har mätt. Och det finns ingen historisk data på något som händer just nu för första gången. Det är egentligen hederligt av dem att skriva ut det. Alternativet vore att gissa och kalla det statistik. Men det betyder också att den som säger sig veta vad AI gör med svensk arbetsmarknad på tio år, den gissar. Åt båda hållen. Men Björn, du sa att du känner igen siffran men inte förklaringen. Det låter som att du ser något annat i din vardag. Vad är det? Jag ser att jag anställer lika många som förut, men jag anställer dem inte på samma nivå. Det finns forskning på det här nu och den visar något väldigt specifikt. Sysselsättningen bland unga mellan tjugotvå och tjugofem år minskade med omkring sexton procent i de yrken där AI används mycket. Samtidigt var efterfrågan på erfarna i exakt samma yrken oförändrad, i vissa fall högre. Det är inte jobben som försvinner, det är vägen in. Så det är inte att Emil har valt fel utbildning. Det är att han kan få svårt att komma in någonstans medan de som redan är inne har det bättre än förut. Det är på sätt och vis värre, för det går inte att plugga sig ur. Men varför skulle vi lita på det talet när vi nyss avfärdade fyrtioniotusen? För att den är jämförd rätt. Fyrtioniotusen var ett tal utan jämförelse. Det stod ensamt. Det är skillnaden mellan unga i yrken med hög AI-användning och unga i yrken med låg AI-användning hos samma arbetsgivare under samma period. Man har alltså försökt rensa bort konjunkturen. Går det dåligt för företaget, då drabbas båda grupperna. Forskarna säger själva att andra ekonomiska faktorer kan spela in. Skillnaden som blir kvar är den som går att koppla till tekniken. Det är därför den lilla siffran betyder mer än den stora. Och det gäller alla yrken. Eller är det bara sånt som Emil håller på med? Och innan du svarar Björn, den där studien, är den svensk? För vi har pratat om svenska siffror hittills och det spelar roll var något är mätt. Nej, den är inte svensk. Och det ska sägas rakt ut. Men mönstret den beskriver att ingången smalnar medan efterfrågan på erfarna står kvar, det känner jag igen från min egen vardag här. Det är skillnad på att säga att siffran gäller Sverige och att säga att den beskriver något jag ser. Det senare vågar jag stå för. Tydligast syns det i yrken där mycket av arbetet går att göra vid en skärm som utveckling och kundtjänst. Alltså precis de yrken där man förr fick börja med det enkla och jobba sig uppåt. En junior översättare fick förr översätta det okomplicerade. En junior utvecklare fick fixa småbuggar. Det var så man lärde sig. Och det är exakt de uppgifterna som ett verktyg gör på tio sekunder nu. Det finns en organisation som heter OECD som samlar trettioåtta länders ekonomiska statistik. Och deras slutsats är formulerad väldigt precist. De säger att AI automatiserar uppgifter, sällan hela yrken. Och det är två helt olika saker. Ett yrke som förlorar sina enkla uppgifter försvinner inte. Det blir svårare att börja i. Jag vill säga en sak till mitt eget försvar och till mina kollegors. Det är inte så att någon sitter och bestämmer att juniorer ska bort. Det som händer är att de uppgifter en nyanställd brukade få, det där enkla, repetitiva som man lärde sig på, det går snabbare att göra med ett verktyg. Och då blir det ingen naturlig plats för en nybörjare. Inte av ondska, av bekvämlighet. Men Björn, om ingen får börja i dag, vem ska då vara erfaren om tio år? Du säger att efterfrågan på erfarna är hög. Var ska de komma ifrån? Jag har inget bra svar på det och det är kanske det ärligaste jag kan säga. Vi optimerar varje enskild rekrytering och summan av alla de besluten är att stegen in i yrket försvinner. Ingen enskild arbetsgivare bär ansvaret. Alla gör det tillsammans och det är väl det som gör det så svårt att ta tag i. Det finns ingen att ringa och kraga på. Men det där duger inte som svar. Om alla gör det och ingen bär ansvar, då händer det ju bara. Någon måste väl kunna göra något. Jo, det måste det. Och jag tror det börjar med att vi slutar låtsas att en junior är en dyrare version av ett verktyg. En nyanställd kostar tid det första året. Det har alltid varit så. Skillnaden är att förr fanns det inget alternativ, så vi räknade det som en självklarhet. Nu finns ett alternativ och då blir kostnaden plötsligt synlig. Men den som bara räknar kostnaden det första året missar de fem åren efter. Du beskriver något som är rationellt för varje enskild arbetsgivare, men irrationellt för alla tillsammans. Är det något som marknaden löser själv? Eller är det en sådan sak där någon måste gå in och göra något? Marknaden löser det till slut. Frågan är vad som händer under tiden och hur lång tiden är. Om fem år finns det för få med fem års erfarenhet och då kommer lönerna för dem att stiga så mycket att det plötsligt lönar sig att lära upp folk igen. Men det är en hel årskull som får betala för den korrigeringen. Emil till exempel. Vad säger jag till Emil då? Han kommer att fråga mig för han har sett samma rubriker som jag. Och det är kanske det här avsnittet handlar om egentligen. Inte om siffror, utan om vad man säger till någon man bryr sig om när man själv inte vet Björn, om Emil satt här nu, vad hade du sagt till honom? Säg som det är. Att det inte är utbildningen som är problemet, det är första steget. Och att den som hittar ett sätt att få erfarenhet innan examen, praktik, egna projekt, sommarjobb i branschen, har en helt annan position än den som väntar på att bli inbjuden. Det låter kanske orättvist, men det är vad datan säger. Jag tror jag börjar med att säga att rubriken jag läste inte stämde. Att det inte är hans utbildning som är fel. Sen får vi ta resten allt eftersom. Jag kan ju inte lova honom nåt jag inte vet. Det är ärligare än vad de flesta arbetsgivare säger. Och det är faktiskt det bästa man kan göra. Inte lova, bara berätta hur det ser ut och sen finnas kvar när han kommer tillbaka och frågar igen. För det kommer han att göra. Och det är faktiskt allt man kan begära av en förälder. Jag vill stanna vid en sak. Vi har pratat om siffror hela tiden, procent och tusental. Men Nadia, du började med en känsla, inte med en siffra. Du kände oro för din son. Vad är det egentligen du är rädd för? Att han ska göra allt rätt och ändå inte få chansen. Han har läst det de sa att man skulle läsa. Han har bra betyg. Han har gjort precis det som förväntades. Och så kommer han ut och då finns inte stegen in kvar. Det är inte att han skulle bli arbetslös som skrämmer mig mest. Vi klarar oss ekonomiskt, han kan bo hemma. Det är att han ska tro att det är hans fel. Att han gjorde något dumt, valde fel, borde ha förstått bättre. Jag ser den känslan i ansökningarna. Folk skriver längre och längre personliga brev, som om mer ansträngning skulle lösa nåt. Jag har fått brev på tre sidor från nyexaminerade och jag läser dem, men det spelar ingen roll hur bra de är skrivna. Och jag sitter där och vet att problemet inte är deras brev. Det finns bara inte en tjänst som passar dem. Jag har annonser ute, jag har budget, men de tjänster jag söker till kräver några år bakom sig. Och det är inte nåt jag hittat på. Det är vad verksamheten säger att de behöver. Det är obehagligt att sitta på den sidan också, om jag ska vara ärlig. De som ändå tar sig in då? Du sa att du anställer lika många som förut, bara på annan nivå. Men nån måste ju vara ny nån gång. Vilka är de? De som redan har gjort nåt. Inte nödvändigtvis betalt, men nåt som går att titta på. Ett projekt de byggt själva, ett sommarjobb i en angränsande roll, en praktik. Skillnaden mot förr är att det inte längre räcker att vara lovande. Man måste ha gjort och det är hårt. För de flesta blir bra först när nån låtit dem försöka. Men det gynnar ju dem som har kontakter. Den som har en pappa som känner nån får praktiken. Den som måste jobba i kassan för att ha råd med hyran får den inte. Så det blir en klassfråga också på nåt sätt. Det blir det och det tycker jag är den allvarligaste delen av hela det här. Inte att jobb förändras, det har de alltid gjort, utan att ingången smalnar just när den behöver vara bred. Vi pratar om AI som om det vore en teknikfråga. Det här är en fördelningsfråga. Det är något paradoxalt i det här. Vi pratar om att AI ska ta jobben och under tiden sker något helt annat som är svårare att se och svårare att göra något åt. Det är inte jobben som försvinner, det är vägen in. Och det säger också något om hur vi läser. Nadia, du gjorde inget fel i söndags. Du läste en sann siffra och drog en rimlig slutsats. Innan vi avslutar vill jag vända på det en sista gång. Björn, vi har pratat om det som blir svårare. Finns det något som faktiskt blir lättare? Något som växer? Ja, faktiskt. Efterfrågan på folk som kan systemutveckling är fortsatt mycket hög och lönerna har stigit varje år. En genomsnittlig systemutvecklare låg på runt 52 800 i månaden 2023. 2025 bedömdes lönen ligga på runt 54 900. Arbetsförmedlingen skriver att det finns stora möjligheter till arbete i hela landet. Så Emils utbildning är inte fel. Det är starten som är svår, inte yrket. Det där hade jag inte hört. Det stod inte i det inlägg jag läste. Där stod bara den halvan som var skrämmande. För att den andra halvan inte är nån nyhet. Att lönerna steg lite och att det behövs folk, det delar ingen. Det är först när nåt låter alarmerande som det får spridning. Och det är ingens fel egentligen. Det är bara hur uppmärksamhet fungerar. Nej, men jag stannade vid rubriken och det gör jag varje dag, tjugo gånger om dagen, för det finns inte tid att göra nåt annat. Det är väl det som är grejen. Halva sanningen är inte fel, den är bara halv och man märker aldrig vilken halva man fick. Och det är väl så man gör som förälder. Man finns kvar och lyssnar. Fyrtionio tusen tjänster försvann. Det stämmer, men förklaringen var i första hand konjunkturen, inte tekniken. Och det som faktiskt sker med AI syns någon annanstans hos de som är tjugotvå och söker sitt första jobb. Det är inte jobben som försvinner, det är vägen in. Steget in först, sen tekniken. Imorgon fortsätter vi. Då ska vi till svensk cancerscreening, där ett system och en läkare var oense. Och till frågan om vem man egentligen lyssnar på. Tack för att du lyssnade på Gästen först. Det här avsnittet är helt skapat med AI-genererade röster