Latest / Det kommer att bli bra - en Friday Lab Podcast / Så bygger du självförtroende, steg för steg
Transcript
- Peppe Öhman: Hej och välkommen till podden som heter Det kommer allt blir bra för att det kommer att bli bra. här är en fridelab podcast och jag som pratar heter Peppe Öhman och jag sitter här ganska nyvaknad i Santa Monica, Kalifornien och med mig här som vanligt Maja från Stockholm. Hej Maja. Vi lever i sådana olika hejpepper. Vi lever i sådana dygnstryttor. I morse när jag gick upp och vaknade jättepigg och energiskt så tänkte jag att du faktiskt vaken är nu säkert flera timmar. Det var en sådan dag idag. Petter, innan vi börjar så vill bara påminna om att efter den här sommaren så kommer återigen en höst och det är någonting fint att ge sig själv än en framtidspresent. Och det kan man göra på två sätt. Antingen så kan man signa upp på så här gratis Friday lab sessions som kör igång igen efter sommaren. är så här på påsektioner där du får ta insikter, inspiration och ta dem till handling. Väldigt hands on och väldigt roligt och sker på Zoom. helt gratis att delta. Det kan man boka in redan nu så har man nåt som är mysigt i kalender. Sen har vi också en möjlighet att erbjuda plats på 30 dagar med Fridaylab kursen som också startar i september. Är det så att man köper ett årsmedlemskap i Fridaylab Community nu så får man den kursen helt gratis. Den kostar 3500 i normala fall och med årsmedlemskapet så får man den helt gratis helt enkelt. All info om det här finns på fridlap.se. sätter också informationen i länkarna här under. Vad ska vi prata om idag, Pepe? Ja, ska prata om självförtroende. Jag trollar ju varje vecka internet på intressanta texter och analyser. Och den här veckan hittar något som jag själv tycker är så spännande. Nämligen hur man... inte föds med ett gott självförtroende eller ett dåligt självförtroende. vet, vissa människor bara osar självförtroendet när de stiger in i ett rum. Och andra människor känner man sådär att, herregud, vill du ha en kram liksom för att du behöver verkligen stöt. Du är liksom, du kan bättre än så här. Och det finns en psykolog som heter E. Torrey Higgins på Columbia University. på åttiotalet, så forskar, jag har forskat länge, men jag forskar ju självförtroende på åttiotalet. Han kom fram till att ett lågt självförtroende, det ser absolut inte likadant ut hos alla människor. Vissa blir nedstämda, tysta och vill inte delta så mycket i konversationer och på sociala tillställningar. Andra blir oroliga och har ångest och mår varken dåligt av att gå krimidalt självförtroende. Det här handlar om vilket inre mått man mäter sig mot. Vi går allra och jämför oss med andra saker, andra människor och förväntningar. Nu vet jag det låter kanske lite komplicerat men jag ska koka ner det till. Det något mycket enkelt. Vi har tre bilder av oss själva. Den vi är, den vi drömmer om att bli och den vi känner att vi borde vara. De har sista intressanta saker. De som vi drömmer om att bli är den som drömmen kommer inifrån. Det är något vi innarst inne vet att att vi vill det kanske är så att vi vill bli. Jag vill måla tavlor på östa län och vi vet det innan stinnar men men vissa av oss gör verkligen det och andra känner att när det är en alldeles för orealistisk dröm eller liksom mamma och pappa kommer inte att tycka att det är en bra idé eller liksom huska enskuna försörja mig på det här så att jag gör någonting annat istället. Den som vi borde vara är förväntningarna som kommer utifrån. kan vara föräldrarna, kan vara alla i min kompisgrupp gör så här, alla har jättelånga akademisk utbildning eller alla kör landdrovers och då ska jag också köra en sådan bil eller på Instagram gör alla så här eller TikTok och då ska jag också göra det. är förväntningarna kommer utifrån. Som ibland är riktiga förväntningar som kanske är från föräldrarna men det kan också vara förväntningar som vi bara skapar i politikets huvud. Så här lever man ett liv liksom. Det här är bra liv. Och såklart så har man den som man verkligen är idag. Ibland är den personen som vi är idag lite svår att ta reda på för det händer mycket all tiden. Vi är uppdagna i vardagen, vi jobbar, vissa av oss har barn, vi har hobbyar, har kanske en förälder som blir äldre. Så det inte så ofta som man hinner pausa och fundera på vem är jag idag och vad tycker jag verkligen om. För det är också saker som förändras med tiden. Vi är en annan person idag än vi för tio år sedan eller femton år sedan. Det var en annan livssituation och vi hade liksom andra drömmar. Och om man då lever ett liv som man som inte liksom går ihop med den som man egentligen vill vara. Då uppstår det ett gap. Då liksom befinner man sig liksom någon slags limbo. Det är någonting. Det finns liksom en sorg igen över att inte få vara det man egentligen innan sin känner att man är. Det kan det bli oro det kan leda till ångest och det kan. leder till att man känner att man sviker sig själv och den känslan att svika sig själv är det där som det dåliga källförtroende kommer in. Nu har hållit på att prata varför. Vad väckade för tankar och känslor i det när jag pratar om det här? Men jag tänker ju att de här tre självbilderna så tror jag kanske att den som vi har bäst koll på den som vi tänker mest på är vad vi tror att vi borde vara. Jag tror också att det är lättast. Vi identifierar oss mot andra människor- och ser oss i sociala medier. Vi upplever att andras liv är och känner att vi borde vara. Det bollar vi hela tiden med vad vi är och drömmer om. Det är ett intres arbete som inte promptas av nån annan. Därför blir det inte heller gjort. Det var min första tanke. Det är också det tryggare att leva enligt det som vi tror att andra, i den där speglingen av andra människor, vi tror att de vill att vi ska göra eller vad liksom reklam och sociala medier och kulturen säger att vi ska göra. Då är det på något sätt att flytta vi också ansvaret från oss själva till någonting annat. Alltså om man verkligen vill göra någonting och att man vill måla tavlor på Österlen och sen misslyckas man. Om man har satt upp sådana parametrar för sig själv, om jag inte säljer ett avlån för en miljon så då är misslyckad. så känner man att man har misslyckats, då ligger ansvaret bara på en själv. Då har fattat beslut och det gick inte som man tänkt sig. Men om det är yttre borden, det säger du ens föräldrar, säger att man kanske inte är lämpad för att leva i ett kärnfamilj, men samhället tycker att alla ska leva i ett kärnfamilj. Och så går det ändå inte så bra. Då kan man säga att jag gjorde alltid rätt enligt manualen, men jag misslyckades ändå. Då plockar man ansvaret för sig själv och det kanske känns bättre. Jag vill se en sak som man sa som fastnås mig. är så att folk med högt självförtroende tenderar att leva i en framåtlutande rörelse. De jagar någonting, de har en riktning. Jag har kanske lite hårt, de rör sig i en riktning för de vet att jag vill fram hit och så vill jag känna på hur det känns och känns det bra så kanske jag stannar där en stund. Känns det inte så bra så går jag åt ett annat håll. Medan folk som har lågt självförtroende, de stannar ofta i någon sorts här preventivt läge där de hela tiden försöker skydda sig själv mot att misslyckas. För det värsta som kan hända är att de misslyckas för då får de bekräfta sig på att det ändå inte kommer att bli någonting av dem. Det liksom bekräftade, dåliga självförtroende och då blir det liksom en självuppfyllande profesi. standarden där ångesten är att inte göra någonting. Men den i sidan leder till att man inte kommer någon vart, man har fortfarande ångest över att inte göra någonting. Och man gör ingenting för att man är så rädd för att misslyckas. Nu kommer det mycket. Det känns som att vi borde ha bjudit in en psykolog att prata om det här. Men jag tänker att om man ska koka ner det till någonting ganska enkelt så handlar det om att vi lever i ett så extremt hätsigt och liksom prestationssamhälle. Är det så viktigt att hela tiden visa upp vad vi gör och att göra någonting och prata med folk om vi har gjort och liksom visa hur duktiga vi är. Att det liksom inte finns tid att fundera på vad man verkligen vill. Och nu säger jag inte att alla som inte vet exakt vad de vill ha dåligt självförtroende och att det finns verkligen ingen skam i att ha dåligt självförtroende. Men att jag tror att alla skulle må bra av att ha lite reflektion och liksom ta en liten paus och fundera på vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Vem är jag? Vad trivs jag med att göra? Och inte kanske välja den där liksom enkla vägen ut. Ja, och göra det som alla andra gör för att... Helt fel kan det inte vara. Jag... igår ska jag gå ut med hunden och då tänkte jag inte passa på att kolla på vågorna och när promenerar ner till havet så kommer mina surfkompisar cyklande för att han vill också kolla på vågorna om det finns något att surfa på. Och han jobbar som pilatesinstruktör. Han är typisk en lejman. Han jobbar som skådespelare, pilatesinstruktör och servitör. Och han sa att han var frustrerad över att... Alla vill gå på Pilates och det bra, men också det ploppar upp jättemånga som har Pilates ställen som inte är så seriösa. sa att folk lär sig helt fel saker, gör fel övningar och kanske blir skadade. Och han sa att det är ett problem att det gått så fort det här att alla nu ska göra Pilates. Han körde på Hailey Bieber för att hon hade lagt upp pandemin så hade hon börjat gå Pilates och lagt ut bilder. Och när folk i LA fick bekräfta sig av Hailey Bieber. att det här är stora, nu ska alla gå på Pilates. Och då tänker jag för mig själv, det finns säkert jättemånga människor som inte ens gillar det, men som gör det för det känns. Om helbibet gör det, då ska det vara bra, om alla andra gör det, så kan det inte vara helt fel, så då fortsätter jag speka mig själv på det här. Det här kommer från en person som aldrig har gått på Pilates. Jag har ju faktiskt gjort det, jag insåg dock inte att det var så hippt. Det är jättetrendigt. Men då tänker jag LA style så det är inte bara Pilates utan det ska vara Pilates på ett visst sätt på en viss sorts ställe. Gud ja, verkligen. Så är det säkert i Stockholm också och mitt Pilates kanske inte är det Pilates. Det därför jag inte har plockat upp viben. Det tycker jag är jättespännande det här med att ibland så bara följer vi strömmen och gör som alla andra gör. för att det känns som det blir mindre skavigt. Men samtidigt är inte det här lite det som händer när man liksom luckrar upp de här grejerna är det som vi tidigare pratade om 40-årskris som jag inte tycker att någon pratar om att det 40-årskris längre utan snarare är det nu 50-årsskiften. Vi pratar inte om kris längre. Nej, nej jag tycker inte det. Nej vilken bra... Vi talar mer, liksom en positiv... Det här kan vara en bubblagrej. Att vi är såna bubblar när folk kommer till såna här... Jag måste ändra mitt liv. De gör det. Det är såna... Gruperingar där man tycker att är en bra grej. Men jag fattar att det inte alltid är fallet. Att är många som vågar ta tag i det där, släppa det borde vara- och gå mer mot vad man drömmer emot. För att omdefiniera vad de är. Det är inte jättepopulärt att börja göra förändringar. Det kan vara väldigt provocerande för andra. Folk hatar verkligen förändringar. Folk stannar inte med i dåliga relationer eller på dåliga arbetsplatser. Det finns ett sånt starkt motsvar mot förändring. När säger att någon annan gör en förändring blir det provocerande. Det påverkar ens eget liv. Om någon annan kan göra en förändring kanske man får ett större tryck på sig själv också att göra en förändring för visa den andra personen det faktiskt är möjligt. Och det gillar man inte. Och jag gillar din analys i att det kanske är därför som man ser... Eller jag har sett lite honfullt på det. var sådär att, ⁓ vad typiskt. Nu fyller hon 40 eller 50 eller nån år liksom genomgår någon kris och ska ändra allting. Men egentligen... Du vet, när det kommer aggression så kanske det ofta kommer från... ur någon så kommer det från den personen som inte riktigt är nöjd med sitt liv istället för att det är personen som gör någonting som problemen ligger hos. Men hur hur krisar 40 50 åringar över tiden? ⁓ hur gör de det? De chillar väl sig. Det är väl klassikerna. Är det det vanligaste? Skilsmössor? Jag tänker det. Men sen köper ju folk liksom jättesnabba bilar kanske. Eller det är en klyscha att män köper. För det var väl liksom, det var väl klysan tidigare, men det kanske fortfarande är så. Jag tänker att de börjar typ surfa och gör något sådant. Jag har ju lite ungdom kvar i mig. Det är väl en klassisk medel av deras krisgrej. Ja, vad gör de? Jag vet faktiskt inte riktigt. De gör botox och ansiktslyft. Det är ju jättetrakigt men det är väl också en klassisk... Eller, jag tycker det svårt att veta sånt här. Är det liksom just en medelhavskris eller är det en sak som bara kulturen just nu drar på oss? Alltså jag att 20-30-åringen. Exakt. Ja, men verkligen. Du vet när 25-åringar gör baby botox och för att... Alltså jag känner att jag lever i en sån skyddad bubbla. Ibland så... Vi är förfärade när du berättar om saker. Du kan ju berätta om saker som sker i Stockholm. Rör mig här inne, stå varje dag. Ingen aning. I min trygga lilla bubbla kör vi inte Baby Botox. Bra. För mig är det verkligen för sent. Vad gör man egentligen som... Jag tänker att man vill skriva en bok. Det känns ändå så positivt. tänker så här. Karriärskiften. Man byter inriktning i karriären. Kanske hoppar av en corporate-karriär för att bli egen. Det tänker jag positivt. Att man tar upp nån hobby. känner folk som har börjat rida som barn. som börjar rida när de är 25-50. Det är ju alla positiva saker. Men den där 40-årskrisen vi pratade om när jag var barn... Kanske den mest negativa klangen av det har försvunnit. Det är snarare väldigt självbejakande saker man gör. vet inte. kanske det är så. Att chilliga sig kan vara destruktivt också. Men kan också vara en bra sak att man inser att livet är ändeligt på något sätt och att man inte är lycklig. ja, sen finns det ju andra... Du kan inte folk chilliga sig för att det finns säkert tusenårsaker. Jag har läst en chillsmössorbok, är väl därför jag tänker mycket på det. Stranger, Bell Burden. som är typ en av de mest omtalade böckerna. Den är jättebra och jag talar om den med Malou faktiskt i vår bokpodd eller skrivapodd och jag försöker identifiera varför den är så bra. Jag var inte så imponerad med den absolut lästvärd men den handlar då om en kvinna som har fyllt 50 i den första veckan under covid och hon och hon och hennes familj är här evakuera från New York City till Martha's Vineyard, och som du hör är det här verkligen en överklass som Haley. Så de är i sitt hus ute på Vision och så får hon ett samtal med en man som säger att din man har en relation med min hustru. Han läns världsförhållande ihop, hon konfronterar sin man och han föds för neka och sen följer han imorgon så börjar han sitt pick och pack och drar och efter att hon tyckte att de har haft ett jättebra äktenskap i över 20 år. så blir han en total främling. Den heter Strangers, den här boken. Och så börjar hon ransaka sitt liv. Har allt varit en lögn eller liksom på händer och försöker komma på varför gjorde jag någonting fel, varför lämnar han mig. Men han bara stänger av helt och vill liksom inte, han ger ingen förklaring. Han vill inte träffa deras tre barn och han vill liksom knappt ha någonting. Och så handlar det mycket om ekonomi också. Men det här känns ju också som världens äldsta historia. Att man har meddelskris. träffar en mycket yngre kvinna och bara försvinner ur sin gamla familjsliv och börjar en ny familj. jag tror att här, just den här boken, om jag ska gå in i min roll som bokresistent så tror jag att den är också extra intressant för att de är såna otroliga överklassig New Yorkare. Det du vet när man tänker på Kennedy-släkten. verkar ju en... Det är samhällsskiktet. Men ja. Det kändes som en gammaldags 50-årskris som den mannen har. Att han försöker hitta tillbaka till sin ungdom genom att gifta sig med någon som är 15 år yngre än han. Som är typ hans fru för 15 år sedan. liksom leva om den tiden av livet. Men det finns ju också helt legitima och bra orsaker att skylla sig. Ibland kanske en relation bara ska hålla i 10, 15, 20 år och sen är det dags att hitta på något nytt. Så munt att det här blev. En annan sak som jag funderar mycket på, och det här läste jag inte, här är min egen analys, att vi lever ju också ett sådant extremt, ett prestationssamhälle men också ett extremt konsumtionssamhälle där vi hela tiden liksom får påmendelsar om saker vi borde köpa. det är ju ingenting nytt, men jag tänker att den här extrema influencersen är ingen ingen skugga ska falla över influencers. jag tänker att vår hjärna fortfarande har problem med att se skillnaden på en kompis som tipsar om något vi ska köpa och någon som vi har en parasocial relation med, alltså någon som vi följer på på Instagram eller TikTok som tipsar om någonting. Och att vi helt enkelt vänjer oss vid att kanske liksom konsumera bortförda problem. Du vet att någon som man känner att den här personen litar på eftersom jag följt den i flera år och liksom vi vet hur den hem ser ut och den tipsar mig om den här saken och jag är ganska nere och jag behöver liksom en Jag behöver nåt som gör mig på gott humör, så varför inte passa på att köpa den här? Maskaran eller tröjan, för det är ju så snyggt. Då kanske jag kommer att känna mig lite bättre. Och det en kompis som tipsar om det, fast det inte är en kompis utan en influencer. Så jag tänker att många av våra problem löser vi också med att konsumera. är ju verkligen inget... På nåt sätt säger jag att det inte är vårt fel, för vi utsätts för ett så otroligt stort påverkan. är jättesvårt att stå emot det. Vi är jättestarka för att det inte påverkas. Det finns mycket forskning som visar att när man köper en ny grej så håller den där oferin i 8 sekunder. Framförallt är den högst precis innan du köper. Då pikar du, tror jag Mikael Dahlén som har forskat på det. Vi försöker kanske bara lösa problemen med lite för... Vi känner någonting som skaver i oss och sen försöker vi lösa det problemet. Vi tar aldrig riktigt den tiden att fundera på vad det egentligen som skaver i oss. Det kanske är lite jobbigt och det kanske inte är verktygt att göra det och sen lösa över det med ett plåst där på ett ganska djupt sår och det håller ingenstans. Så vad ska man göra då? Men Maja det här som du kommer in i bilden. Jag tror att du har helt rätt. Problematiska är ju tempot. Att det konstant pågår. Det gör att är jättesvårt att avgöra vad det var. Det kräver jättemycket av oss. Att man hittar sin inre pausknap så att man kan stanna upp och reflektera kring- varför jag reagerar så här som jag reagerar nu. Det så viktigt. Så svårt, men så viktigt. Jag tänker på vår 30-dagens kurs. Det är så fascinerande. Det är ett par i början av kursen som kommer in och säger att det är ett problem i mitt liv. Det är kanske nån relation på privata planer eller mitt jobb eller nåt annat. Jag är här för att få verktyg att lösa det. Men väldigt ofta när man börjar... Sortera lite, sig tid och göra lite övningar så inser den här personen då, alla personerna, att nej, var verkligen inte alls det som var problemet utan det var bara min första gissning. Men när tar mig tid och liksom går igenom det här så var det någonting helt annat. Kanske någonting mycket mindre eller någonting mycket, liksom, detta rätt lösande, jag ursprungligen tyckte. Och när kursen är färdig så mår man bättre enas för då har man satt fingrar på det. Och det ju inte så att du och jag kommer med lösningar utan det handlar helt enkelt om att ta sig den där tiden. Det är inte så dumma att du bara säger att det verkligen inte är relationen med dina svärmor. ditt jobb. Du kommer aldrig med råd på lösningar. Folk får klura ut dem själva med din handledning. Men jag tror att ofta handlar om tiden. Tid och verktyg. Att bara fundera på vad det egentligen ska vara. Det, och sen står i den tiden att också sortera i vad... Vad där var det? Vad är mitt? Vad är nån annans? Vad kan jag påverka? kan jag inte påverka? Alltså så mycket energi vi sätter på saker vi inte kan påverka. Det är liksom det bara, det är som att stå elda och värma upp ett hus med alla dörrar och fönster öppet. Det är bara läcker, läcker energi. Att stanna och se, vad i det här? Oavsett hur man känner sig frustrerad eller ledsen eller liksom känns hopplös. och fundera på vad i det här kan jag påverka. Just nu, vad kan jag påverka längre fram kanske, att verkligen bara, vad är det? Att ta tillbaka kontrollen och berätta. Får jag säga det? När du sa det, tänkte att jag är en person som jag talar ganska ofta med i telefon. Det är alltid någonting som den här personen klagar på. Det alltid någonting som dåligt, bland de samma saker, bland nya saker. Under jättelång period försökte jag verkligen vara en stöttande vän som stöttar och kommer med lösningar. Jag tyckte det fanns ganska enkla lösningar. Men så för några år sen fick jag en sådan att ha upplevt att säga att den här personen vill verkligen inte ha en lösning. Jag känner mig som en sådan man när jag säger det här till genast. kommer lösningar, så jag skulle göra. Men jag insåg att den här personen bara ville ha bekräftelse. Sen dess har jag bara sagt så där att nej, gud vad tråkigt. Det måste vara så jobbigt för dig. Det är en sån lättnärd för oss båda. Det är ingen energi från mitt håll på lösningar eller frustration över att här personen inte tar till sig mina genialiska lösningar. Och den tycker jag också att är jätteskönt att inte behöva höra på. Man vill ju sällan ha lösningar. Men vi har sällan någon annans lösning. Men det är jättebra. Och sen också i sådana relationer där det liksom läcker energi så kanske man kan titta att... Vad i den här relationen vill jag lägga min energi på istället? är någon del som... Ja, men det där funkar ganska bra att man styr sin energi dit och väljer att titta på det. Eller om det finns någon relation kring den relationen som egentligen är den viktiga relationen. Att man faktiskt står liksom och bypassar det som inte funkar och går direkt till det. Så tänkte jag också på... Ja, att ibland så har vi också orimliga förväntningar på andra. Verkligen. Och vi år efter år efter år förväntar oss att någon ska vara någonting som den inte är. Eller att en arbetsplats ska vara någonting som den inte är. Eller att ett yrke ska vara något. Alltså att vi har liksom helt orimliga, eller inte orimliga, men vi har förväntningar som gång på gång inte upplevs. Så det är också så här att om vi ska ta tillbaka kontrollen... och ta tillbaka min styrka i att kunna göra nånting åt situationen. Då behöver jag också granska de här förväntningarna som jag har och fakta. är det historien har lärt mig så här långt? Finns det nånting som tyder på att det här kommer ändras eller att här personen kommer ändras framåt? om inte, vilket det sällan gör, vad kan jag acceptera och vad kan jag inte acceptera? Och sen fatta beslut istället. Det handlar ju sällan om att man stryker personer i sitt liv eller skiljer sig. Det behöver inte vara så, utan det kanske handlar om att mäkla fred med sig själv i någon del och lägga fokus på det som funkar istället. Det känns så trösterigt att det ofta är ganska mycket mindre grejer man behöver göra. Det många som tror att man verkligen måste klippa av helt i en relation eller byta riktning. Men ofta går det att göra små justeringar för att det ska bli ganska bra. Men det sällan det sker i en tankeprocess med sig själv utan ofta behöver man verkligen skriva ut det eller man behöver prata ut om det eller man behöver ta hjälp. sortera i det så att det blir tydligt att få ner det från hjärna till något annat medel så är ett viktigt steg i det. Men gud, hjärnan läser ju ingenting så länge det bara finns i nedshuvudet. är verkligen Framförallt inte när du tänker samma tankar hela tiden om och med. Härligt när du dökit upp en kall. Men hör du, om man ska ta med sig en övning från den här podden, vad ska man göra då? Jag tycker att var spännande när du kom in med de tre självbilderna. Det man är, det man drömmer om att vara och det man tror att man borde vara. Att kanske sätta sig en stund och be papper och penna och bara skissa på vad tänker jag är jag just nu. Vad är det jag drömmer om just nu och vad är det jag tror att jag behöver vara just nu. Bara för att sortera lite. Kanske finns det någonting som du kan stryka direkt. som du faktiskt inte behöver vara. Det är otroligt skönt, på tal om att ta action i någonting. bara säga, nej, jag är inte den som lagar min... Copopilates. Nej, men precis. För länge sen gjorde vi en övning som jag fortfarande tänker på, som du introducerar. det här man skulle... Det kanske vi gjorde här i frusenträtt i dagarskursen. När man ska se tillbaka på sin kärle för tio år sen och fundera på vad det är som man ville då och vad man hade för drömmar då och granska sig om man har fått påärande de här drömmarna. För vissa saker hänger ju med av gammal vanor. Jag drömde jättelänge om att bli diplomat. Sen insåg jag att nej, det var bara någonting som jag ville för länge sen. Sen gjorde jag det till en del av min identitet, men när jag verkar granska mig kärle så insåg jag att inte alls är jag vill. Men att låsa på den delen var liksom som att klippa bort en liten del av, tror det var min identitet. Så det var lite jobbigt. För vissa saker som man vill kan bli jobbiga att göra sig av med för att man har sagt dem åt sig själv och andra så länge. Men människor förändras och omständigheter förändras och allt omkring en förändras redan i tiden. Så det är inte alls så konstigt att man ville en sak för tio år sedan och vill någonting annat nu. Så jag tänker att det är väl perfekt i det nu så här att, du vet i Finland talar man om att man ska att göra sig av med ett talvigt orki, alltså första doppet efter vintern. Att man gör så fast med sina grejer som man inte behöver längre. Man känner man gör en rensning och kollar vad jag har för mål nu. Vad kan jag göra med av mig som är dömd om förr i tiden eller som är villig förr tiden som inte är aktuellt längre. Jättebra. Det skapar plats för nya saker. Och betala om Pilates, Peppes och utmaningar mig. Jag var riktigt ute för min comfort zone för en vecka sedan. Jag var och tittade på min dotter dansar ballett. Jag var tittade på hennes... Har vi pratat om det här? Jag Jag var och tittade på hennes ballettavslutning. Det är ju härligt att titta på ballett. Klassisk musik är ju fantastiskt. Jag dansade som barn. Jag dansade tills jag var femton. Det visste jag inte. Jag kan inte mig nyasaker. Jag har ju gått på samma ställe i många år. Jag vet att de har ett pass som heter ballett... Det är det läskigaste. Vad är det ens? Det går bara en massa prima ballerina. såg det framför mig. Jag var ute och tittade på min dotter och hennes dans. Jag anmälde mig direkt till veckan efter. Jag visste hela helgen att jag hade det på söndag klockan ett. Min bror var här och jag var till honom. ville verkligen inte gå. Det gjorde att jag inte avbokade var det var två anmälda. Jag tänkte att jag kan hantera två personer plus en lärare. Det går bra. fixar jag. Sen gick tiden ut för att man kunde avboka utan att bli svartlistan. Jag gick dit och så var det fler än två. Det var sju. Det var så roligt. Det var så roligt, det var så svårt. Hon bara, har du dansat tidigare? bara, ja, 30 år sedan. Bra, då kan du. Och så var det bara positioner och det var på franska och jag var 17 år. Herregud, så imponerade jag. Jag helt genomsvettig, varenda muskel i kroppen var här så att vad håller du på med? Det var så intensivt, 60 minuter. Men det var jättedeluligt och det som var det mest fantastiska var ju att de... Andra deltagarna, en del var ju 70-plusare. De var så bekräftande. De såg säkert paniken i mina ögon. sa att det här går så bra, att duktiga. De hade gjort det i sex år och att kunde göra det här. De att de igen nästa vecka. De var så snälla och peppande. tänkte att skjutan också... Jag var glad att jag inte avbokade, för det var verkligen nära. Jag tänkte att det är så bra att... Att göra nya saker ibland och att utmana sig. Vad coolt, Maja. Kom ihåg, vad sitter i kroppsminner? Det är ju 30 år, otroligt lång tid. Det fanns ganska mycket bas. Det är nästan som ett språk som man inte har talat på. Man hittade inte ord, men någonstans vet man att det är ungefär det här. Ja, det riktigt bra att höra det. Och framförallt är jag så glad att det inte bara var massa prima ballerina. Eller det var de ju, de var ju verkligen prima ballerina. Så duktiga var de. ändå att de verkligen var så där... Det går bra och kom tillbaka. blir bra. Men ska du gå tillbaka? Det ska jag göra. Nu har varit en söndag jag inte har kunnat. Men jag ska faktiskt gå tillbaka. Jag tror det kan vara jättebra sak att göra. Det så härligt. Du var bra. Testa nya saker. är ett sätt att hålla hjärnan igång också. Nu var det ju inte en superny sak för dig, att du öppet gammalt hobby. Det är det som folk gör som du sa tidigare på det när de börjar rida igen. Man rider som barn och sen tar man upp det igen. Det är jättehärligt att komma tillbaka till det som man en gång tyckte om och säga att är det fortfarande det här min grej? Jag är nyfiken. Du och jag tänker på 40-årskris eller 50-talsskift. Vi är nog ganska begränsade med historier om vad folk gör. Men du som lyssnare har säkert bättre. Jag skulle bli jätteglad om du själv gjort nån stor livsförändring- i åldern mellan 40 och 50. eller om du har någon i din närhet som gjorde någonting. Antingen härligt eller galet eller... vi alla... Åh gud, vad roligt. Jag går in på Instagram, jag ställde en fråga där. fridelab.se heter vi där. så skriv där, eller skriv till connectedfridelab.se. Men så kan vi läsa upp dem kanske i ett poddavsnitt. Det låter ju jätteroligt. Det låter jätteroligt. Bra, för dig som har lyssnat och känner att det är kul att tänka på utveckling och tid för reflektion och ta en steg framåt, då tycker du att använder nästa Fridaylab session. Du går till fradlab.se och signar upp. Och så ses vi på den här gratis prova på grejen. Det gör vi. Det handlar om dig. Och vi hörs nästa vecka. Tack.