Latest / Det kommer att bli bra - en Friday Lab Podcast / Att hantera den mörka årstiden
Transcript
- Peppe: Hej och hjärtligt välkommen till podden som heter Det kommer att bli bra för det kommer att bli bra. Det här är en färdig lär podcast och det görs av mig Pepe Öhman i Santa Monica och av dig Ann i Palo Alto. Hej! Anne: Ja, hej! Palalto som ligger i norra Kalifornien. Det inte alla som vet var Palalto ligger. Peppe: Jag älskar att man alltid får en liten geografi lektion när du är med på den. Man lär sig mer om USA. Anne: Ja! Peppe: Ann, jag vill fråga dig hur din vecka har gått. Vad har det bra? Vad har du tänkt på? Vad kanske inte gått så bra? Anne: Jag har så svårt med såna här frågor, on top of mind. Det därför jag tycker att när vi i Fridaylab har plan along, när man måste sätta sig ner och fysiskt reflektera tillbaka, vad har hänt? Det är då jag kommer på saker och ting. Men börjar du så ska jag tänka lite på den där frågan. Peppe: Okej okej okej, men så du kommer alltså inte att lyssna på vad jag säger, du kommer bara tänka på dina egna grejer. Anne: Jag ska aldrig... Peppe: Nej, jag ska bara... Du kan verkligen göra två saker samtidigt. Jag har tänkt på... Du vet när man går och ska få nånting gjort och sen går man och tänker, nu gör jag det, nu gör jag det, nu gör jag det. Och sen gör man all det och sen tänker man så gärna, jag borde göra det. Det tar så mycket mer energi och tid att tänka på att man borde göra någonting än att verkligen göra det. Och sen när man verkligen gör det så har sagt att det verkligen inte är så jobbigt som vi gärna byggde upp att det skulle vara. Jag har haft en sån vecka, eller två såna veckor. Jag hade ett möte med min svenska förläggare på Piratförlaget. kan uttala det. Shoutout till Augustin Äraba som är underbar. och då började prata med min nya roman. Jag ska börja skriva min nya roman och jag blev jätteinspirerad av att prata med honom. Nu sätter jag igång en fortsättning på en rimlig kvinna, samma brott. Sen gick jag i två veckor och tänkte på boken. tänkte hur ska den börja? För mig är det alltid viktigt att veta hur den första meningen börjar eller hur det första kapitel är när man slängs in i historien. Det gör att jag får energi att skriva resten. Så jag bara tänkte att nu gör jag det. Sen skriver jag i min anteckningsboksak. Jag ska skriva boken och tänkte jättemycket på den. Men jag kunde bara inte öppna det geodokumentet och börja skriva. så stor grej att börja skriva en roman. Det känns som att precis har kommit ut ur den processen, vilket ju för sig stämmer för jag har precis kommit ut i den processen. Jag kände liksom att jag skulle kosta mig in i det här. Jag älskade det men det är också otroligt stort. Så till två veckor gick jag bara och tänkte på att börja skriva bok. Och i lördags öppnade jag ett dokument. Skrev ingenting, det var bara att öppna ett dokument. Och igår började skriva. Och det var så roligt. Alltså, jag var till och med rolig. Så nervös var det också. Det är en så liten och dum sak. Men min förläggare tyckte att mitt förra manus var jätteroligt. Så han säger det Anne: Mm. Peppe: ofta. Och jag har gått av panik och tänkt på att tänk om det var all humor jag hade i mig. Tänk det är slut nu. Jag kan leva upp till hans förväntningar eller någon hans förväntningar. Men jag började skriva och så märkte jag att medan jag skriver så... så kan jag faktiskt vara rolig fortfarande. Det kändes jätte jättebra. det är det som min lilla hjärna har jobbat med de senaste två veckorna. Anne: Ja. Men gud vad härligt att få saker och ting gjort. När du pratar om det där så känner jag ju att jag har varit precis exakt tvärtom. Jag har inte fått någonting gjort. The pile is piling, så att säga. Peppe: Jaha, nu berätta. Anne: Jag har så mycket grejer som ligger på hög som måste ta tag med. Jag har alltid i hela mitt liv varit så här, hur svårt kan det vara? Gör det med en gång så är det gjort Peppe: Jaha! Anne: sen. Men på senaste så har jag inte varit så. som sagt var, the pile is piling. Nu börjar det bli på en bristningskränsa. Nu får jag ju faktiskt ta tag i ta och göra någonting. Sätta den här högen. blir hanterbar helt enkelt. Alltså det är väl lite det där man får. Peppe: Okej, okej, okej. Hur ska göra det? Vilken är din strategi? får du dela med dig. Hur ska du anpila den här pilen? Anne: Ja men kanske det inspireras lite av dig och bara liksom göra det. Börja lite smått kanske bara så här öppna dokumentet. Så att det ligger där öppna skriver antecknings boken en prioriterings lista vad. Vart brinner det någonstans? Vad behöver jag göra absolut först? Och vad kan jag faktiskt parkera till nästa vecka? Så det ska jag nog kanske göra efter vi har spelat in det här avsnittet. Peppe: Det väl jättebra. Det brukar väl Maj alltid säga att om man ska börja lista de tre viktigaste grejerna. Vad är det viktigaste? Och så Anne: Ja. Peppe: får man inte göra någonting annat förrän de tre viktigaste grejerna har dragit tillfredsställande sträcka över dem. Har du tänkt mycket på The Pile då? Går du kring? Anne: Ja, nej. ja, ja. Alltså det var häromorgon så vaknade jag och var så här, det är stadigt när man är vaken. Men inte riktigt vaken fast man typ sover fortfarande. Peppe: Och fiffan, ja. Anne: Och hjärnan snurrar på de här liksom grejerna. Du måste göra det här och det här och det här kommer leda till det här om du inte gör det där. Och så fortsätter det liksom att bara snurra. Så jag vaknade upp sen när jag då väl vaknade. Jag kände mig superstressad, men jag fortfarande inte tagit tag i sakerna. Jag måste göra det. Jag får göra Peppe: Jäklar! Anne: det som Maja säger. Skriva ner en prioriteringslista. Jag får nästan inspirera mig själv här. Förstå känslan av att bara stryk klart färdigt. Peppe: Det otroligt. Det kommer inte vara mycket mindre än vad hjärnan har skapat det. Det är alltid mycket Anne: Ja. Peppe: värre så länge det inne ens huvud. Anne: Nå. Peppe: Och sen, alltså du vet den där, jag vet kan jag verkligen känna igen den här känslan när man vaknar och man är inte riktigt vaken. Det kan vara mitt i natten, det kan vara på morgonen och allt känns så mycket jobbigare än vad det egentligen är. Då läste jag någonstans att det finns ett förbud att fatta någon som helst beslut eller göra någonting mellan klockan tio på kvällen och typ sex på morgonen. Då får man liksom inte ta någonting som ens hjärna hittar på på allvar och man får absolut inte bestämma sig på någonting. Man får inte skicka iväg någon sms eller liksom ha sig utan allt ska bara, då ligger, då ligger allting. Anne: Ha ha Peppe: Jag tänker att är... Anne: ha! Otroligt bra! Peppe: Mitt bästa tips på mig själv när jag vaknar mitt i natten och inte kan sova är att börja fundera på vad min bok ska handla om. Det är ett 100 % tips att inte somna då. Två minuter är bara... Anne: Nej! Peppe: Ja, så det kan ju också vara en idé. Ja, alltså det är så tråkigt tycker jag. Jag tycker att nattpeppor är tänkande kanske också Anne: Mm. Peppe: beror på att jag distraherar mig själv från att inte tänka sov, sov, sov utan att då som nu. Anne: Nej, exakt. Och inte tänka den här tanken, ta inte telefonen, ta inte telefonen, ta inte Peppe: Ja, kudja. Anne: telefonen. Ja, men det jättebra. Jag brukar alltid sätta på en ljudbok. Jag lyssnar just nu på en ljudbok av Emma Hanberg, jag hon heter. Svensk författare. Peppe: Mm. Anne: Jag vet inte ens vad boken heter. Och jag har ingen som helst... Peppe: Skämmar Pell Agnetha. Anne: Nej, inte den. Det är någon av hennes nyare böcker tror jag. Peppe: Mm-hmm. Anne: Jag vet inte vad den heter, jag vet inte vad den handlar om. Jag har typ inte lyssnat på ett ord av vad hon säger. Det är hon själv som läser in boken. Hon har en ganska bra sövande stämma. Jag skulle jättegärna vilja lyssna på boken, men jag älskar att lyssna på hennes röst. Jag somnar så här. Peppe: Det låter exakt som något jag ska göra också. Anne: Ja. Peppe: Ingen skugga ska falla över Emma Hammbergs böcker. Jag kände mig precis så mysiga Anne: Nej, nej nej nej. Peppe: att man kan trycka på. Man vill ju inte lyssna på någon keplarvåg. Men någon som blir bestialiskt Anne: Nej. Peppe: mördad precis innan man ska somna. Det måste verkligen vara någonting mysigare. Anne: Nej exakt. Eller Stefan Sauk som har en väldigt kriminal... Kanske Peppe: Hahaha Anne: att hon påminner lite om mamma när mamma läste böcker för henne när var liten. Han hade lite inlevelse och en mjuk och härlig stämma. Det känner jag mig så trygg. somnar mig en gång. Peppe: Ja, perfekt. dag ska vi prata om att Sverige och resten av Europa har gått över till vintertid, vilket är ett stort problem Anne: Mm. Peppe: för oss som bor i USA som inte ännu har gjort det. Det är ju otroligt svårt varje år när det här kör två gånger om året, vintertid till sommartid och tvärtom. Och för mig är det... Det är omöjligt för mina hjärna att förstå vad klockan är i Sverige och Finland just nu. Det är liksom... Anne: Mm? Peppe: Det går bara inte att räkna ut eller varje gång jag ska räkna ut det så är typ tvungen att måll och ha en så jättestor whiteboard. Det är bara skriva siffror och räkna det svårt. Men vi kommer att gå efter om en vecka så det är liksom inte det bara är tjugo dagar. måste vara med om den här vidriga perioden. Men jag läste en jätte intressant artikel som på sidor. som handlar om seasonal depression. Alltså säsongsdepression. nu vet jag att man inte får använda depression i varken ett sjukdom. Är man lite nere eller trött så betyder det inte att man är deprimerad. Men du vet den här tiden på året när kvällarna blir mörkare och längre och dagarna blir mindre ljusa och mindre långa så är det lätt att man tappar lite energi. Jag tycker att allt är jobbigt och man bara går och längtar till det skulle gå igen. Anne: Mm. Peppe: Då finns det en bok som heter... Nu ska vi se om jag hittar den. Den heter Karin Leibowitz. Karin, jag tänker att det en kvinna som har skrivit den förresten. Som har Anne: Mmm! Peppe: skrivit en bok som handlar om hur folk som bor uppe vid poolcirkeln klarar av att leva när de inte ser solen på jättelänge. Det visar sig att folk som bor i mångt uppe i Norska... Tromsö? Just det. Anne: Trömsö heter det va? Peppe: Hon pratade med folk och det visade sig att människor där var till och med gladare än folk som bodde längre söderut. Och det var liksom de tyckte inte att det var så svårt att hantera mörkret. Och det visade sig att det här var folk som helt, alltså eftersom man lever med så mycket, extremt mycket mörkare än så stor tid av året, som var tvungna att anpassa sig till den och gått helt enkelt in i en helt, man bara bestämmer sig för nu är det vinterhavvår det kommer att vara mörkt, jag måste dra ner på vad jag gör. Jag kommer att göra mindre saker och jag kommer men att göra mer mysiga saker. Alltså, jag tänker att det är lätt att man kommer från sommar när man har mycket energi och sen tror man att allt ska liksom, att man ska hålla samma tempo år och om. Men jag tycker att det har gått så klokt som den forskaren sa, som förresten vi forskar vid Stanford, så det inga hittar på universitet, som sa att om man klarar att anpassa sig och verkligen liksom, till och med uppskattar och njuter av att det är mörkt. Man liksom hittar saker som gör en lycklig när det är mörkt, mår man. helt enkelt mycket bättre. Nu säger det låter det som en självklarhet. Men jag tänker att det är så lätt att man går in i det här. Jag kommer ihåg att ni ännu bodde i Finland och kvällarna blev mörkare. Har liksom klagat på vädret. Gud, nu har vi bara så många timmar ljus. Jag har inte sett solen på 37 dagar och allt är deppigt och tråkigt och alla är bleka. Men när man verkligen går in på det så här att nu börjar tiden. Efter att många får det där med dem att prata om det här faktiskt. bara Gud, nu ska vi Anne: Mm. Peppe: mysa in oss. köpa rinljus, hafiltar, bjuda barnen på varm choklad och göra en mys delux så blir vinterhalvåret mycket bättre. Anne: Det är många som pratar om att fixa i hemmet, boa och hösta. Peppe: Hörs det då att kolla in det där? Anne: vilket bra ord. Peppe: Som ett värm, ja. Anne: Jag håller med. Jag älskar hösten. Jag älskar hösten just för att... Någonting i mig släpper den här stressen att nu måste det, nu är fint väder, nu måste man vara ute. Jag bor i Kalifornien, alltså nu sitter ju ni där hemma i Sverige och skrattar åt mig att jag säger så här. den här stressen som sitter kvar från barnsben när man, nu är det fint väder, nu ska vi gå ut, nu måste man vara ute. Utan när det blir Peppe: KUJAR! Anne: höst, det blir mörkt tidigt, man kan liksom... Ligga på soffan, tända ljus, spela spel, baka, se filmer. Peppe: Se filmer, alltså se en hel film. Anne: det är så mysigt. Jag älskar det. Peppe: Och sen tycker jag också så här att utmana sig själv att se en hel film utan att kolla på sin telefon samtidigt. Det kanske är källklass Anne: Mm. Peppe: för en del människor men absolut inte för mig. är på en fest i lördag som så pratar med en kompis som är reklamfilms regissör och då sa han att reklamfilmsvärlden har förändrats jättemycket. En för tio femton år sedan så kunde man göra mer komplicerade reklamer om man liksom märker kluriga och liksom de som såg reklam. Men jag fick tänka själv och först fatta vad det inte var. Men eftersom folk oftast har dubbelkärmen, man tittar både på sin telefon och på den stora skärmen, så måste allting vara otroligt enkelt och rakt på sak. Det måste typ vara så här, köp den här produkten. Vi vill att ni köper den här produkten. Han sa att det var otroligt tråkigt. Och han sa också att, det har jag också läst nån annanstans, att Netflix producerar sina filmer och tv-serier nu för tiden så att man utgår från att folk kollar, scrollar på sin telefon. Samtidigt så typ var det Anne: Va? Peppe: 15 15 20 minut så måste huvudpersonerna eller huvudpersonerna som liksom syns i kärn påminna tittaren om vad det här egentligen handlar om. Liksom göra en snygg liten recap vad som har hänt och vad det hela filmen handlar om. För Anne: Men men, kud! Peppe: att vi är så distraherade. Visst är det spännande och också deppigt alltså. Anne: Jag är ju mest äppigt alltså. Det är ju helt sjukt. Peppe: Vadå? Det är så. Nu kommer vi in på ett helt annat tema men det här gäller ju också, Anne: Jag är sjöpå. Peppe: vi talar om jordböcker i början och på bokmässan så delt vi i många samtal som borde påse utav scener som handlar om hur jordböcker skrivs annorlunda än fysiska ledsböcker och många får lagsatser enbart på att producera jordböcker eftersom det finns en jättestor publik i Norden. I Norden har man bäst på att lyssna på jordböcker och vi är mycket billigare såklart än att trycka En ljudbok ska vara riktigt bra så måste den vara ganska enkel, måste vara ganska kronologisk, får inte finnas jättestora hopp fram och tillbaka i tiden och det får gärna inte finnas jättemånga karaktärer, alltså 100 år av ensamhet. för mycket, det måste vara några få karaktärer. Det här handlar om att när man lyssnar på en ljudbok så antingen så somnar man, som du gör, och jag, Anne: Mm. Peppe: eller så pysslar man med något annat. Man är lite distraherad. När man läser en bok då sitter och hålla i boken och bara läser. Men jordbok Anne: Mm. Peppe: så viker man tvätt eller liksom promenerar eller någonting annat och det kommer som intryck för andra hållartiden och då är man mindre fokuserad på vad som händer och det är såklart också svårt att bläddra tillbaka och kolla vem var nu den här personen eller vad hände. Så Anne: Ja. Peppe: jordböcker måste skrivas enklare och tydligare och då tänkte jag så att vad liksom leder det till? Alltså för att tänka att läsa och skriva handlar ändå i samma sätt som att tänka och tänka om, nu det här är lite överdrivet men ändå tänka om allt leder Vi att vår kultur blir lite enklare. TV-serier måste vara tydligare, Anne: Mm. Peppe: får inte vara komplicerade. Ljudböcker blir enklare. Samtidigt använder vi jättemycket AI. Folk bara, orkar jag skriva det med eller AI, gör det för mig? Så tänk om vi rör oss mot att bli Anne: Ja, ex... Det var exakt det. Peppe: lite dumare och enklare. Anne: Åh, gud så deprimerande, Peppe. Ja. Peppe: Nej, men vet du vad, så här tänker jag, då finns det ju hopp för de som verkligen orkar ta sig igenom en hel lesbok eller bara en film utan att kolla på sin telefon samtidigt, de kommer ju att vara liksom spjutspetsen av intelligens. Alltså det krävs Anne: Ja. Peppe: allt mindre för att vara den smartaste i rummet. Anne: Men det är ändå deprimerande. Alltså andra människor är ju... Alltså det är ju redan... Alltså speciellt i USA. Det är där jag tänker... Folk är ju redan inte speciellt jätteeducated. Menar du att det ska bli ännu värre? Peppe: Vissa är ju... Du bor ju grann med... Ja, nu, bor grann med Stanford, det några av världens smartaste människor som finns. det är väl... Anne: Ja. Peppe: Men jag hör ju verkligen dig. Sen finns det ju väldigt många som... Du vet sådär att universiteten rapporterar att det kommer studenter som inte har läst en enda bok fram tills de börjar på college. Och det Anne: Mm. Peppe: är ju... Ja, jag vet faktiskt inte. Kanske det är... Kanske allt vänder. I don't know. Jag vet inte. Anne: Jag har förhoppats. Jag känner det som mål nu att inte titta på film utan telefon. Jag ska lägga telefonen i ett annat rum. Jag blev otroligt Peppe: Det är jättebra. Anne: inspirerad av att du säger att ribban för att vara det smartaste i rummet inte är så hög. Börja Peppe: Ja! Anne: där och sen så... Jag är inne i en period där jag tycker att baka känns så himla härligt. Ja Tom, yngsta. Peppe: Men kan du... Ja. Anne: Han var så sugen på att egna chokladpraliner igår. Så då tog vi liksom, Peppe: Åh, oje! Anne: vi smälte lite choklad och så hittade vi någon burk med såhär matcha, vit choklad. och smälte choklad. tryckte han ner en liten klick med det här i, vi gjorde i iskubsformar. Smälte choklad och bara ner och så satt vi där och väntade. Satte timer, satt och vänta och liksom spelade mastermind medan vi väntade på den här chokladpralinen. Peppe: Det var mysigt. Anne: Och en kvart senare hade han en chokladpralid. Peppe: Nej, vad roligt. Kan det vara så? Det är ju ett jättebra sätt, någonting kul att göra med sitt barn. Vi har haft kreativitet som tema i hela oktober. Vi talar Anne: Mm. Peppe: mycket för och på det med göra saker med händerna. Du bara fortsätta på det. Anne: Ja, det känns som att steget från att ligga på soffan till att göra något sånt där inte var jättelångt. Peppe: Och bra slutaresultat också. Anne: Han var väldigt nöjd. Jag fick ingen. Han var väldigt Peppe: Nej, okej. Jaja. Du får fixa det tills nästa gång. Anne: nöjd med sin lilla chokladbit. Det var väldigt kul. Peppe: Ja, vad bra. Anne: Mm. Peppe: Vad kommer du att göra nu efter det här? Anne: Jag har ju en livsregel som heter Ingen dusch utan träning. Och jag har duschat hela på svemmet. Det har du ju det jag inte har. Jag har tränat, så jag ska få duscha. Så det ska jag göra. Peppe: Ja, det bra. Jag vet att den här livsreglerna sprider sig brett. Det finns folk som ofta citerar dig. Det är en bra regler. Anne: Mm, ja det är en otroligt bra regel. Vad ska du göra? Peppe: Jag ska skriva på en annan bok jag skriver på, som jag kommer längre i. Jag ska skriva om USA. Jag fortsätter på min bok om USA. Anne: Mm. Peppe: Det är jättespännande med mellanårsvalen runt Hörne. Anne: Ja. Peppe: Jag tycker faktiskt att är jätteroligt. Fan vilket tänk att man får ett jobb som jag tycker är jätteroligt. Anne: Ja det är fantastiskt Peppe. Otroligt. Det var mysigt att prata lite med dig idag. Peppe: Genom detsamma, för de som lyssnar vill jag bara säga att snart kommer vi att släppa biljetterna till Recap Roadmap. som är ett årligt event. Jag väntade på hur många gånger vi har dragit det. Vi dragit både digitalt och så dragit vi live i studion i Stockholm. Det är en stund där man ser tillbaka på år som gått, plockar med sig det som var fint och det man lärde sig. Det som man kommer ihåg och sen ser man framåt och planerar år som kommer. Tänk en plan hur mycket det kan göra. När man säger säkert ting högt och sätter ord på vad man egentligen vill är chansen att det kan mötända extremt mycket större än man bara att tänka att det är frumt på det. Så snart börjar vi se det bli lättare för det. Det blir Anne: Mm. Peppe: otroligt kul. Anne: Bra! Peppe: Bra, men hörni, du som har lyssnat, tack för att lyssnat. Vi hörs igen nästa vecka. Hej då! Anne: Hejdå!