Latest / Gästen Först / Den hela sanningen
Transcript
- [musik] Det är torsdag morgon på ett pendeltåg och en man i fyrtioårsåldern sitter med telefonen. Han scrollar förbi ungefär fyrtio saker på tio minuter som han gör varje morgon mellan Södertälje och Stockholm. Det mesta glider förbi utan att fastna. Igår kväll delade han något. Det tog honom fem sekunder att bestämma sig och det kändes viktigt just då. Han skrev till och med en kommentar ovanpå. Något om att folk borde vakna. Nu i morse har någon kommenterat att det inte riktigt stämmer. Och när han läser hela artikeln, den han inte öppnade igår, då ser han att kommentaren har en poäng. Han hade inte fel. Han hade bara halva bilden. Och det är svårare att upptäcka. Välkomna till Gästen först. Jag heter Olivia. Det här är sista dagen i en vecka där vi tittat på sådant som fastnar när man läser snabbt. Med mig har jag Elin som arbetar med källkritik och Thomas som ska försvara alla oss andra. Thomas, du sa något innan vi började som jag vill att du säger igen, för jag tror att väldigt många känner igen sig i det, även om få skulle erkänna det högt. Jag delade något igår kväll som jag inte hade läst klart och jag tänker att jag borde skämmas, men det gör jag faktiskt inte riktigt. För när skulle jag ha läst det? Jag hade lagt barnen, det var kvart över nio, jag hade trettio sekunder innan jag somnade. Antingen delar man på trettio sekunder eller så delar man inte alls. Och det som inte delas, det försvinner. Så på något sätt är det ju bättre att någon skickar vidare något halvbra än att ingen säger något. Och jag tänker att det där är den ärligaste beskrivningen av problemet jag hört. För all källkritik som lär sig ut utgår från att man har tid. Kontrollera källan, läs originalet, jämför flera. Det tar tjugo minuter om man gör det ordentligt och du hade trettio sekunder och var trött. Det är inte du som är problemet där. Det är att råden är skrivna för en situation som nästan aldrig uppstår. Så vad gör man då? Om rådet är omöjligt att följa är det inget råd. Man byter fråga. Istället för att fråga är det här sant, vilket kräver research, kan man fråga vad som saknas. Och det tar fem sekunder. En siffra utan jämförelse. Ett påstående utan tidsangivelse. En andel utan att man får veta av vad. Man behöver inte veta svaret. Man behöver bara märka att frågan inte är besvarad. Det jag delade var en siffra utan jämförelse. Det stod hur många det handlade om, men inte hur många det brukar vara. Och det hade jag faktiskt kunnat se om jag stannat i två sekunder till. Det är det som skaver. Och det är precis vad vi såg på måndagen. Fyrtionio tusen administratörer försvann i Sverige. Det är en riktig siffra. Men utan jämförelse säger den ingenting om varför. Det som saknades var en enda mening. Jämfört med vad? Men hur skulle jag ha märkt att jämförelsen saknades? Jag visste ju inte vad jag inte fick veta. Man behöver inte veta vad jämförelsen är. Man behöver bara märka att det inte står någon jämförelse. Om det står att något ökat med fyrtio procent, fråga dig från vad? Under hur lång tid? Jämfört med vem? Om inget av det står i texten, då vet du inte om fyrtio procent är mycket eller lite. Och då vet du åtminstone att du inte vet. Och den meningen är sällan bortglömd av slarv. Den är bortglömd för att den försvagar. En siffra utan jämförelse låter stor. Samma siffra med jämförelse låter oftast rimlig och det rimliga sprids inte. Men nu låter det som att alla som skriver är oärliga. Det tror jag inte. Jag tror de flesta som skriver också har trettio sekunder. Och där har du helt rätt. Det behövs ingen som ljuger för att det här ska hända. Det räcker med att alla har bråttom och att det som väcker en känsla får mer uppmärksamhet än det som inte gör det. Ingen behöver vilja något ont. Systemet gör jobbet självt. Det behövs ingen som styr det. Det räcker med att vi alla har bråttom. Elin, du sa att det rimliga inte sprids. Varför är det så? Rent mekaniskt, vad är det som händer? Det handlar om vad som får någon att reagera. Ett inlägg som gör dig upprörd, orolig eller indignerad, det gör något med kroppen. Du delar det innan du tänkt klart. Ett inlägg som säger att läget är ungefär som förut, det gör ingenting alls. Du håller med och scrollar vidare. Och det som ingen reagerar på finns i praktiken inte. Så det jag delar säger mer om mitt humör än om världen. Det var en ganska obehaglig tanke att få klockan kvart i åtta på ett pendeltåg mellan två stationer. Fast det gäller ju alla Jag delar också sådant som bekräftar det jag redan tror. Alla gör det. Det är så vi är byggda. Skillnaden är att jag råkar ha ett jobb där jag är tvungen att märka det. Det gör mig inte till en bättre människa. Det ger mig bara mer träning. Samtidigt finns det fall där någon faktiskt vill något. En granskning som gjordes av nyhetsbolaget CNA i juli om konton i Singapore och Malaysia kartlade ett trettiotal konton som lagt ut över femhundra videor på knappt ett år. Nära nittio procent innehöll påståenden som var falska eller vilseledande och nästan alla hade en programledare som inte existerar. Ett ansikte skapat av AI. Vänta, femhundra videor av bara ett trettiotal konton. Det är ju en hel liten fabrik och det betyder att någon lägger pengar och tid på det. Ingen gör femhundra videor på skoj. Och det intressanta är hur de var byggda. De började nästan alltid med något sant, en riktig händelse, något som faktiskt hänt och som tittaren kunde känna igen. Först när trovärdigheten var etablerad vävdes det påhittade in. Det är därför halva sanningar fungerar bättre än rena lögner. Den sanna delen bär den falska. Så om jag kollar upp det första de säger så stämmer det och då slutar jag kolla. Precis så. Kontrollen görs i början. Påståendet kommer i slutet. Och det är inte en slump. Det är byggt så med flyt av någon som vet exakt hur vi läser. Och däremellan har man redan bestämt sig. Och det leder till en känsla som jag tror många känner igen. Man läser något, det fastnar och när man sedan får höra hela historien tänker man såhär: Det stod nog där. Det var bara inte det jag tog med mig. Ja, precis så var det igår. Jag går tillbaka och läser om och då finns nyanserna där. De stod längre ner. Jag kom aldrig dit, men de där ansiktena, går det att se att de inte är riktiga? Eller är jag chanslös? För två år sedan gick det ofta. Händer som såg fel ut, ögon som inte blinkade. Idag är det betydligt svårare och om ett år är det förmodligen omöjligt för blotta ögat. Så jag skulle inte lägga min energi där. Det är en kapplöpning man förlorar. Titta på vad som sägs istället för på vem som säger det. Det är faktiskt en ganska stor omställning. Vi är vana vid att bedöma trovärdighet på hur någon ser ut och låter. Nu säger du att den signalen är värdelös. I den här kanalen, ja. Ett ansikte i en kort video säger ingenting längre om vem som gjort den. Det betyder inte att allt är opålitligt. Det betyder att tryggheten måste komma från något annat än ansiktet. Från att någon står med sitt namn, att det går att kontrollera, att det finns en redaktion bakom. Och jag kollade aldrig vem som låg bakom det jag delade. Det såg ut som en nyhetsartikel. Det räckte för mig. Och det går åt båda hållen, vilket är det jag tycker är mest överraskande med den här veckan. I tisdags pratade vi om cancerscreening. Där var halvbilden att AI inte borde granska bilder. Hela bilden var att det redan sker, att det fungerar och att problemet snarare är att vi inte litar på systemet när vi borde. Och det är viktigt att säga. Halva sanningar gör inte alltid saker värre än de är. Ibland får de saker att låta bättre, ibland sämre. Ibland flyttar de bara uppmärksamheten till fel ställe. Det finns ingen regel som säger att verkligheten alltid är ljusare än rubriken. Men hur vet man åt vilket håll det lutar? Om det kan vara både bättre och sämre, då kan man ju inte gissa alls. Man vet inte och det är obekvämt, men jag tror det är det ärligaste svaret man kan ge. Den som säger sig veta åt vilket håll det lutar innan man har tittat gör precis samma sak som vi pratat om hela dagen. Det man kan göra är att lägga märke till när man är säker på något man egentligen bara läst i förbifarten. Den känslan av att veta efter trettio sekunder, den är signalen. Fast det där tycker jag är lite för lätt. Om någon är orolig för att en maskin ska titta på hennes röntgenbilder, då är väl den oron rimlig. Att det finns siffror som säger att det fungerar gör ju inte oron dum. Nej, den är helt rimlig. Och det är viktigt att skilja på två saker. Att ha en känsla inför något är aldrig fel. Att tro att man vet något man inte vet, det är en annan sak. Man kan vara orolig och samtidigt ha fått halva bilden. Det ena utesluter inte det andra. Så det handlar inte om att sluta känna, utan om att veta vad man vet. Precis, man får tycka vad man vill. Men det är värt att veta om man tycker det utifrån hela historien eller utifrån de första tre raderna. Det är oftast samma åsikt, men den sitter olika stadigt. Igår pratade vi om något annat som kanske är den svåraste sorten. En fråga som knappt ställs alls. Vem som äger det som ett företag bygger? Det var inte att någon sagt fel. Det var att ingen sagt något. Och det är den svåraste att skydda sig mot. För en felaktig uppgift kan man kontrollera. En uppgift som saknas helt märks inte. Man vet inte vad man inte fått veta. Där hjälper ingen faktakoll i världen. Där krävs att någon som kan området säger att en fråga fattas. Men då är väl det bästa rådet att prata med folk. Jag menar, det jag fick veta i morse fick jag för att någon orkade kommentera. Inte för att jag blev bättre på källkritik. Det där är den bästa poängen som sagts i dag. Den som rättade dig gjorde en insats. Hon vann ingenting på det och hon riskerade att bli utskälld. Och det är faktiskt så det mesta korrigeras. Inte av verktyg, av någon som bryr sig nog för att skriva en rad. Thomas, du sa att du lagt barnen innan du delade. Hur tänker du kring det här och dem? De växer ju upp i det. Min äldsta är elva och har haft telefon i ett år. Och hon är faktiskt bättre än jag på att märka när något är konstigt. Hon säger att det är fejk innan jag ens hunnit läsa klart. Hon tittar på något helt annat än vad som står. Jag vet inte riktigt vad. Kanske hur det ser ut. Men hon har svårare för det som är halvsant. Det som är helt påhittat ser hon direkt. Det som är vinklat går rakt in utan att hon reagerar alls. Utan att hon reagerar alls och utan att jag hinner säga något. Och det är precis vad vi ser i skolan också. Unga är ofta väldigt bra på att avslöja rena bluffar. Det de har svårare för är samma sak som vi vuxna har svårt för. En sann uppgift som används för att bevisa något annat. Det är inte en åldersfråga, det är svårt för alla. Så jag kan inte lära henne något jag inte klarar själv. Det var ingen rolig insikt heller. Fast egentligen är det väl så med det mesta man ska lära sina barn. Man kommer inte undan med att bara säga det. Eller så är det tvärtom en möjlighet. Att ni gör det tillsammans. Att du säger högt vid köksbordet att du inte vet och att ni tittar efter tillsammans. Barn lär sig mer av att se en vuxen tveka än av att höra en vuxen ha rätt. Samtidigt är det ju inte alltid trevligt att bli rättad offentligt. Många skulle nog gå i försvar istället. Min första reaktion var faktiskt irritation. Jag tänkte att personen var lite mallig och att hon säkert hade fel om något annat istället. Det var först på tåget som jag tänkte att hon nog hade rätt. Så det tog en halvtimme och en resa in till stan innan jag kom dit. Och det är helt mänskligt. Ingen byter uppfattning i sekunden man blir emotsagd. Det brukar ta ett tag och det brukar ske i tystnad när ingen ser på. Det är därför offentliga diskussioner sällan ser ut att leda någonstans. Förändringen sker efteråt, när ingen längre tittar och ingen behöver ha rätt. Om jag ska sammanfatta veckan så handlar den om en enda mening. Det stod nog där. Det var bara inte det jag tog med mig. Och den meningen är inte en anklagelse mot någon som skriver. Den är en beskrivning av hur det är att läsa i dag. Nu har vi lagt hela ansvaret på den enskilda läsaren. Är det rimligt? Borde inte plattformarna göra något? Jo, och de gör en del. Flera saker märks upp i dag som inte gjorde det för några år sedan. Men det är i grunden ett svårt problem. För att märka upp något kräver att någon har avgjort att det är fel. Och för halva sanningar finns det sällan ett tydligt svar. Det som är falskt kan märkas. Det som är ofullständigt är mycket svårare. Så det som är lättast att fånga är det som är minst vanligt. Och det vanligaste går inte att fånga alls. Ungefär så. Det är därför jag tror mer på små vanor hos många människor än på en teknisk lösning. Det låter kanske uppgivet. Jag menar inte så. En vana som femtusen personer skaffar sig gör mer än en märkning som ingen läser. Så vad gör jag imorgon bitti? På tåget med mina trettio sekunder. Ge mig något som faktiskt går att göra. En enda fråga och den tar ingen tid alls. Innan du delar något, vad stod det mer? Inte om det är sant, för det hinner du inte avgöra. Bara om du sett hela eller bara början. Och om du inte vet, så vänta. Det som är värt att dela i dag är oftast värt att dela imorgon också. Och du, Elin? Vad gör du själv i praktiken en vanlig kväll? Jag delar nästan aldrig något. Inte för att jag är disciplinerad, utan för att jag blivit lite trött. Men det jag faktiskt gör är att jag sparar saker till senare istället för att reagera direkt. Och när jag går tillbaka nästa dag är det ungefär hälften som inte känns lika angeläget längre. Det säger mer om hur jag mådde när jag läste det än om saken i sig. Det där skulle jag faktiskt klara. Att spara istället för att dela. Det tar ju ingen extra tid alls. Det är samma knapptryck. Skillnaden är bara att ingen annan ser det förrän jag bestämt mig. Det kan jag nog klara. Jag lovar inte att jag läser fjorton sidor. Men jag kan fråga mig själv om jag sett slutet. Och jag tänker att jag ska svara den där personen som kommenterade också. Bara säga att hon hade rätt. Det kändes surt i morse när jag läste det. Nu känns det mest rimligt och lite pinsamt att jag blev irriterad. Och lite pinsamt att jag blev irriterad över att någon hade rätt. Och det är väl ändå en rimlig sak att lova sig själv på ett pendeltåg. Det tror jag att jag klarar. Då är veckan slut och vi har tittat på tre halva bilder. En siffra som var sann men förklarades fel. En teknik som gjorde mer nytta än de flesta visste. Och en fråga som knappt ställdes alls. Ingen av dem var en lögn. Alla tre var ofullständiga och det är svårare att upptäcka. Det stod nog där. Det var bara inte det jag tog med mig. Hela bilden först, sen slutsatsen. Tack för att du lyssnade på Gästen först den här veckan. Det här avsnittet är helt skapat med AI-genererade röster.